Fajta

I augusti efter hennes senaste löp märkte jag att Fajta började dricka allt mer. Hon magrade och var också väldigt trött och hade inte samma ork som tidigare. Tecknen var tydliga. Jag lånade en blodsockermätare på jobbet och fick det bekräftat. Samtidigt läste jag på om diabetes hos hundar, jag läste allt jag kom över.Tydligen är det väldigt vanligt med diabetes hos jämthundstikar, ungefär var 20:e tik över 7 års ålder drabbas.
   I samrådan med veterinären började jag ge Fajta insulin och kontrollerade blodsockret med jämna mellanrum. Hade hon varit yngre hade jag satsat på att operera bort livmodern på henne. Ungefär hälften av alla tikar tillfrisknar med ett sådant ingrepp, om det görs tidigt i sjukdomsskedet. Men med tanke på hennes ålder ville jag bara att hon skulle få må bra och få en sista fin höst. Det är väldigt riskabelt att jaga med en hund som har diabetes och får insulin, risken finns att hunden får insulinkänning och i värsta fall förlorar medvetandet på grund av hypoglykemi. De dagar jag jagade med Fajta gav jag henne mindre insulin för att undvika just detta, men det är inget som skulle ha fungerat i längden.

Fajta blev dessutom halt mitt i jakten, därför blev det inte många jaktdagar med henne. Hon blev bättre och mer sig själv igen efter ett tag och hon var så glad sista gången jag tog med henne till skogs. Då fick jag även skjuta en älg för henne. Men inte var det samma driv som innan hon blev sjuk. Redan när jag såg de första tecknen började jag ställa in mig på att det var Fajtas sista höst. Jag skämde bort henne och pysslade med henne extra mycket. Det var ändå svårt när Fajta tillsist fick komma till de sälla jaktmarkerna. Jag försöker minnas alla de fina dagar som vi fick tillsammans och glädjas åt de valpar som hon har lämnat efter sig. Hon är ju mamma till både Stalo och Vilda som vi har kvar själva. Men visst känns det tomt, för Fajta var en duktig jakthund och betydde så mycket för mig.