Låt byskolorna finnas kvar!

Den 21/11 -19  pluggade rörmokaren in det sista elementet i en ombyggnation på Nästansjö skola. Samma dag fick föräldrar information om att skolan återigen hotades av nedläggning. Vilhelmina kommun står inför svåra utmaningar. Det kan ingen blunda för. Jag har full respekt för politiker och tjänstemän som står inför tuffa beslut. Jag skriver detta som privatperson och är inte insatt i hela processen. Men finns det verkligen inga andra alternativ än att lägga ner två av våra byskolor? – skolor som är välfungerande!
Byskolorna är viktiga för byarnas framtid. En skola är en plats som knyter samman invånarna i byn och där man lär känna varandra, både barn och vuxna. I en tid då det mesta centraliseras borde en liten kommun i glesbygd visa sin ståndpunkt och agera för motsatsen – att även de livsnerver som finns längre ut har rätt att leva. Många unga familjer väljer idag att bo utanför tätorten. Ett enklare och mer naturnära liv lockar. Om byskolorna läggs ner riskerar kommunen minskad inflyttning och ökad utflyttning – något som Vilhelmina definitivt inte gynnas av.

År 2015 beslutades det att lägga ner skolan i Latikberg. Finns det information och siffror på att den nedläggningen var en besparing? Utreder kommunen konsekvenserna av de egna besluten? Det är långt ifrån säkert att en nedläggning av skolorna i Malgovik och Nästansjö kommer att innebära en besparing. Kanske kortsiktigt men långsiktigt? Barnen försvinner inte utan stuvas in någon annanstans. Kanske in en miljö där en del av dem kommer att behöva extra resurser för att klara av skolan. Resurser som kostar pengar och vad innebär det i lidande för barn och familjer? Vad kostar det i tid och resurser när barn som läser i B-form ska börja läsa i A-form? Vad kostar det när barn från byarna behöver fritidsplats på tätorten när de tidigare kunnat gå själva hem från skolan? Vad kostar det kommunen om ett flertal barn väljer att gå på tätortens friskola istället? Blir det en besparing om Nästansjö och Malgovik blir friskolor? Vad förlorar kommunen om familjer väljer att flytta? Är beredningarna från verksamheterna fullständiga och utförliga när beslutet ska tas i utbildningsnämnden? Det är kort tid att bereda underlag för så viktiga beslut som får så stora konsekvenser för kommunens innevånare.

Istället för nedläggning: Går det att erbjuda en ”paketlösning” med fritids på tätorten och buss till och från en byskola? Skulle föräldrar vara mer intresserade att låta sina barn gå i en byskola genom att profilera skolan på exempelvis natur och friluftsliv? Har man undersökt intresset hos alla föräldrar för detta? Kanske skolan på tätorten inte längre skulle behöva hyra dyra baracker för att alla ska rymmas om fler kunde tänkas sig att gå på en byskola? Tänk vilken förebild för andra kommuner Vilhelmina har möjlighet att kunna bli genom att göra byskolorna till en tillgång för alla barn, även de på tätorten.

Vilhelmina kommun är den näst största kommunala skogsägaren i hela Sverige, ca 10 600 ha. Skulle det inte vara möjligt för kommunen att sälja eller avverka skog för att stötta upp ekonomin? År 2018 sades i en artikel i VF att Vilhelminas skog är en värdesäkring för kommande generationer.  Varför då inte använda denna resurs i ett sådant här läge. Den största värdesäkringen för kommunen är ju en trygg miljö och skolgång för våra barn och ungdomar. Vi är flera som anser att småskalighet ger trygghet– och trygga barn innebär en bättre framtid för alla. Låt byskolorna finnas kvar -visa att barn, deras utbildning och utveckling är värda att prioritera!

Jaktprov med Skovelhornets Kelly

Den 4/11 gick jag ett jaktprov med vår tik Skovelhornets Kelly (efter Klövkampens Tilly & Granholmens Bamse). Hon har gått riktigt bra i höst och Nils sköt en fin 14-taggare på stånd åt henne i september. Eftersom vi har lite älg på våra hemmamarker, rätt mycket snö och i slutet av oktober dessutom fullt med ren hade jag turen att få gå ett prov på fina marker söder om Bjurholm. Förutsättningarna på morgonen var tyvärr inte de bästa då det varit plusgrader dagen innan och på morgonen var det -7. Men då jag kört rätt långt, domaren som jag blivit tilldelad hade möjlighet att gå den dagen och dessutom kunde jaktledaren på marken ställa upp och guida oss om det behövdes, så kände jag att vi kunde ju göra ett försök i alla fall. Kelly var nog lite brydd vem domaren var och hade inte riktigt fart i söket och föret… ja, ni kan ju tänka er hur det lät i skogen och jag var orolig över Kellys tassar. Men precis då jag tänkte att det här kommer nog inte att gå så tog hon upp och allt flöt på bra tills vi gjorde sista stöten. Då förföljde hon bara en kortare bit och jag såg att hon var öm om fötterna och dessutom hade hon stampat in en kvist i ett framben. Hon som annars inte är den hund som brukar ge sig i första taget! Men i övrigt jobbade hon bra och kom fint då jag kallade in henne från ståndskallet och det blev i alla fall ett första pris på 80 poäng som nu genomgått kollegie! Ett extra stort tack till jaktlaget som upplät sin jaktmark till jaktprovet och till domaren Göran. Det är faktiskt en ynnest att få gå ett jaktprov med en jägare och domare av den ”gamla stammen” och som dömt hundar i över trettio år. Han hade mycket att berätta! Kelly är vid full vigör nu men det är frågan om jag hinner gå något mer prov med henne då det varvar plusgrader med minusgrader och dagarna är korta men jag har inte gett upp. Och glada är vi över hennes första första pris!

IMG_3029 (3)

IMG_3023 (2)

I vinterskogen

Ja, precis som alltid är det mycket fokus på jakt under hösten. Det är i stort sett tre månader med jakt, jakt och åter jakt. Det är inte alltid lätt att vara barn till två jagande föräldrar kan jag tro och vi är våra barnvakter (barnens mormor och farmor) evigt tacksamma, utan dem hade det varit svårt att jaga så mycket som vi gör. När vi jagar fågel är det inga problem att ha barnen med och de har även fått testa på att sitta på älgpass med farfar. Men annars är det inte så lätt att hänga på en hundförare när det gäller älgjakt när man är liten. Vissa dagar går man ju långa sträckor och det känns som om det är viktigt att det är roligt i skogen när barnen är med! Och sitta på pass…ja, det är jag inte gjord för när vi har hundar som längtar efter att få släppas. Men nu är det novemberlov och vi tog oss tid att tillbringa tid tillsammans vid Blaikfjällets fot. Nils och hans pappa äger ett äldre hus i en öde by och där trivs vi som fisken i vattnet. Ingen mobiltäckning och helt ensamma! Det var så fint i skogen när snön kommit.


Vid Laxbäcken.


Barnen hittade ett perfekt ide!


Vår minsta, Lilla Ruth 11 månader var trygg på pappas axlar.


Här hade en mård hoppat på morgonen


Huset


Jag och lillan.


När jag tog detta foto kände jag mig så tacksam över att få leva det liv jag gör och dela det med mina barn.


Vår hund Skovelhornets Stock fick följa med och skogsträna. Han är lite över året och det blir nästa höst vi ska jaga in honom på allvar.


Det är spännande och roligt i skogen och rätt vad det är får man snö i nacken!

Älgjakt

Ja, nu är det uppehåll och lite lugnare dagar. På fredag är det styckning och det är en rikedom att ha älgkött i frysen. I mitt tycke det överlägset godaste köttet och mer ekologiskt går inte att få. Älgjakten i september har varit både ris och ros. Lite för lite hundskällning för att jag ska känna mig nöjd och lite för lite älgar i skogen. Det är inte lätt att få i gång unghundarna när det inte är så mycket älg på markerna även om de har gjort fina jobb vissa dagar. Vi har medvetet försökt undvika att skjuta kor med kalvar nu i september. Några älgar har det i alla fall blivit och som alltid är det roligt att umgås med laget och så härligt att vara ute i skogen med hund och bössa. Här är ett litet axplock med bilder från jakten.


Skovelhornets Kelly (Klövkampens Tilly/Granholmens Bamse).





Skovelhornets Diva (Klövkampens Vilda/Tjurskallens Zingo)


Skovelhornets Tarja


Gammel-Stalo 11 år, still going! (Klövkampens Fajta/Zacko)


Diva är skäller när älgen ska tas ur. Några bitar älgfeta var gott!

Lingon -ett superbär?

Det bär som jag äter och plockar allra helst är lingon (Vaccinium vitis-idaea). Lingon är så användbara, till exempel till lingonvatten, lingondricka, lingonsmoothie, lingonsylt, lingongelé, rårörda lingon m.m.  Och inte blir man kladdig eller missfärgad om fingrarna när man plockar och rensar! Hittar man desutom ett bra lingonställe ”ränt” det till fort i hinken. Jag äter lingon varje dag till frukost, allra helst i smoothie eller så strör jag lingon över gröten tillsammans med honung. Så det gäller att stå i och plocka det jag kan! Idag gick det i alla fall inte så värst bra med en liten bäbis på 9 månader som inte ville sova och när hon väl sov klev jag rätt in i ett ilsket jordgetingbo. Som tur var blev jag endast stucken i ringfingret och fick av mig vigselringen innan fingret svullnade upp!

Lingon innehåller flera vitaminer framför allt vitamin C, E och K samt mineraler bland annat fosfor, järn, kalium och kalcium. Lingon innehåller också stora mängder naturligt konserveringsmedel (bensoensyra) så man behöver inte tillsätta extra tillsatser när man gör sylt eller saft.
Traditionellt har lingon använts mot olika åkommor. Bland annat som febernedsättande medel och mot urinvägsinfektioner. Lingon innehåller tanniner (garvämnen) som enligt en studie publicerad i British Medical Journal är verksamma mot urinvägsinfektion. Lingon innehåller faktiskt mer tanniner än tranbär.

2014 kom en svensk studie som gjordes i Lund av fetma- och diabetesforskaren Karin Berger och Lovisa Heyman-Lindén. Studien gjordes på möss som delades in i grupper och fick en fet kost med tillägg av olika sorters bär. Det visade sig efter tre månader att de möss som fått lingon till maten hade ökat mindre i vikt, hade lägre blodsockervärden, lägre inflammation i kroppen, var mindre insulinresistenta samt att fettvärden och kolesterolvärden i levern var lägre än i kontrollgruppen. Mössen fick 1/5 av kosten i form av lingon, vilken är en orimlig mängd för en människa att äta och det finns än så länge inga studier på människor. Men forskarna som gjorde studien äter lingon som aldrig förr och allra helst färska eller frysta utan socker. Forskarna tror att lingonens goda egenskaper bland annat hänger ihop med bärets höga halt av polyfenoler. Polyfenoler är (kortfattat) det som ger frukt och bär deras färg, doft och smak.
Flera studier visar att ett högt intag av polyfenoler kraftigt minskar risken av att dö i förtid och enligt WHO beror var tredje kranskärlssjukdom, var tredje magcancer och var tionde stroke på att vi äter för lite frukt och grönt.

Läs mer om den svenska studien här.

Lingonsmoothie
Här är ett recept på lingonsmoothie som barnen tycker mycket om (receptet brukar räcka till 3-4 pers):
3dl mjölk
2dl vaniljyoghurt
2,5dl frusna lingon
1 1/2 msk riven ingefära
1 banan

Själv föredrar jag denna variant:
3,5 dl havremjölk
2dl frusna lingon
1 ½ msk riven ingefära
2msk honung

Så ut i skogen och plocka! Glöm dyra superbär som finns i diverse hälsokostbutiker. Kanske är det så att vi har det bästa alldeles bakom knuten!

Skovelhornets Diva

Skovelhornets Diva måste ju också få synas på bild. Vi var ju som sagt på utställning i Ånge i lördags och det gick bra. Hon fick bedömningen excellent och blev bästa tik i öppenklass. Detta trots att det var väldigt varmt och hon visade sig inte riktigt från sin bästa sida. Roligast var i alla fall att träffa andra skovelhornare och deras hussar och mattar på utställningen. Så nu är det snart dags för älgjakt och jag hoppas kunna starta Diva (och andra av våra hundar) på jaktprov i höst.

IMG_1736 (2)IMG_1734 (2)

Sinnenas konstpark

Den gångna helgen var jag på hundutställning i Ånge. Eftersom det är en bit att köra åkte jag ner redan på fredagskväll och jag hade fått tips om att bo på ett vandrarhem som tillåter hundar. Jag gillar egentligen inte att köra bil och gärna inte långt men till sist var jag framme, sent på kvällen. Jag blev väl mottagen av en äldre man som visade mig in trots den sena timmen.
På morgonen klev jag upp tidigt och upptäckte att de hade en konstpark precis vid vandrarhemmet och campingen. Den hette: Sinnenas konstpark och eftersom det var gott om tid innan utställningen började gick jag och Diva runt i konstparken. Den förgyllde verkligen min morgon! Vilket arbete som ligger bakom. Vissa konstverk fick en att småskratta och andra väckte tankar. Precis som namnet antyder är det en konstpark för alla våra sinnen. En riktig pärla! Första varvet gick jag utan kamera och bara njöt. Andra varvet fotograferade jag lite, men långt ifrån allt. Så om ni är i Ånge-trakten unna er en stund i denna konstpark! Och vandrarhemmet var riktigt fint, ett extra plus i kanten är att Campingen och vandrarhemmet ägs kollektivt av Ångeborna (om jag förstod den äldre mannen rätt).

Honungens dag

För fyra år sedan skaffade min farbror Svenne och jag Nordiska bin. Och i ärlighetens namn har vi sedan dess blivit lite av bi-nördar. Jag läser allt jag kommer över och Svenne har till och med skaffat Facebook –bara för att kunna ta del av olika spännande biforum som finns där. Jag minns så väl när vi var på väg hem med våra två första bisamhällen och bin började smita ut ur kuporna. Svenne tog upp en liten blomspruta och sa att jag inte behövde vara orolig! ”Vad hjälper en blomspruta mot tusentals bin…” tänkte jag. Men trots att vi hade 20 mil hem så gick det bra. Nu har jag lärt mig att de flesta honungsbin är väldigt vänliga så länge de inte blir trängda.
I dagarna ska vi invintra våra samhällen och sommarens arbete med bina börjar gå mot sitt slut. Det blev en liten honungsskörd i år. Först och främst på grund av det kalla vädret. Bin vill ha värme för att vara ute och flyga och de flesta blommor ger också ifrån sig mer nektar om det är varmt. Jag har alltid varit uppmärksam på skiftningar i naturen och blommor har jag älskat ända sedan jag var liten. Att vara biodlare har gjort mig än mer observant på väderlek och blomningsperioder för olika växter. Det känns som bina hjälper mig att leva mer i nuet. Men också att vara ödmjuk -för det finns mycket att lära. Men det ska jag skriva om en annan gång – det var en person som för inte allt för länge sedan sade till mig att man inte fick börja prata jakt eller biodling med mig. För då kan jag prata hur länge som helst!

Om honung. Bin samlar nektar hos blommorna och sedan omvandlar de nektar till honung och lagrar den i sina vaxkakor. Det som är spännande med honung är att den skiljer sig från år till år och den skiljer sig även från olika skattningstillfällen. Allt beror på vilka växter bina hämtat nektar ifrån. Ifjol när vi gjorde slutskattningen hade vi väldigt ljus och mild honung som främst kom från mjölkört. I år har honungen en mer gyllene ton och är mer aromatisk.
Många frågar om vad det är för skillnad på flytande och fast honung. När honungen slungas ur ramarna är den flytande. Flytande honung har en naturlig tendens att kristallisera sig och den blir då sockrig och tjockare i konsistensen. Hur snabbt detta går beror på druvsockerhalten reps. fruktsockerhalten i honungen som i sin tur beror på vilka växter nektarn kommer ifrån. Om man istället vill ha fast honung så måste biodlaren ympa eller röra honungen tills den får en slät och fastare konsistens. Flytande honung förvaras bäst mörkt och i rumstemperatur (i kylskåp kristalliseras den snabbare) eller i frys (om man vill långtidsförvara den). Fast honung förvaras bäst mörkt och svalt.

Eftersom det är honungens dag i dag tänkte jag dela med mig av lite information om honungens medicinska egenskaper som även finns att läsa här på denna sida ”Allt om honung”.

Honungens medicinska egenskaper:
Honung är antibakteriell, dvs. hämmar tillväxt av bakterier
Honung har en sårläkande effekt
Honung är rogivande
Honung gynnar matsmältningen
Honung är svagt laxerande
Honung är hostdämpande och slemlösande
Honung gör huden mjuk och len
Honung är rik på antioxidanter och är inflammationshämmande
Honung kan användas mot pollenallergi (kan förebygga/lindra besvär).

Men tänk på att köpa svensk honung och ännu hellre lokalproducerad! Det fuskas mycket med honung.


Årets honung


Innan man slungar ramarna måste täckvaxet avlägsnas.


Första gången jag tog på mig bidräkten kände jag mig som en astronaut!


Vi har även en bidräkt till barnen så de kan vara med och lära. Här är det Klara som får äran att ha en bidrottning i fickan. Vi skulle göra en avläggare och tillsätta en parad drottning (som överlevt en veckas försening i posten!). Drottningen mår numera bra och avläggaren är stark nog för att kunna överleva vintern.

Torvsjö Kvarnar

Jag och flickorna gjorde en utflykt till Torvsjö Kvarnar för någon vecka sedan. Det var verkligen värt ett besök! Jag häpnade över uppfinningsrikedomen och hantverket och att det var så fint där. Så här står det om Torvsjö Kvarnar på deras Hemsida:

”Torvsjö by ligger mitt mellan Åsele och Vilhelmina. Byn är byggd längs Skarpsjöbäcken som mynnar ut i Torvsjön. Här finns en mycket märklig anläggning med skvaltkvarnar, tröskverk, såg, elverk och en mängd andra byggnationer. Allt uppfört helt med handkraft av de finurliga och driftiga bönderna i byn under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Böndernas verk i Torvsjö är en av Norra Europas märkligaste vattendrivna anläggningar.”

Tyvärr var caféet stängt då vi var där. Trots att det stod på hemsidan att det skulle vara öppet och det fanns inget skylt om varför det var stängt heller. Och vi såg flera bilar som stannade men sedan for igen då de upptäckte att det var låst. Men vi hade eget fika med oss och vi hade en fin dag tillsammans! Det var bra skyltat med information om varje byggnad och det var rätt skönt att vara där alldeles ensamma. I Torvsjö finns även en Skogsbruksstig, men den ska vi gå en annan gång. Så om ni är i Vilhelmina med omnejd är Torvsjö ett utmärkt utflyktsmål och ska man till Åsele från Vilhelmina eller tvärtom är vägen över Torvsjö mycket trevligare att köra än den ”vanliga vägen”.


I smedjan låg denna tång framme. Undrar just om några tänder dragits ut med den!


Ledningen som förde vattnet till elkraftverket -byggt i trä!


Kornhässjan

Trösklogen, det stod att man inte fick gå in för den kunde starta utan förvarning.


Spånhyveln och sågen fanns i denna byggnad.


Det var häftiga byggnader och konstruktioner. Som sagt besök gärna Torvsjö och kika in på deras fina hemsida för mer information: Torvsjö Kvarnar

Back on track?

Tänka sig, tre år sedan jag skrev något här sist. Jag slutade skriva framförallt av den enkla anledningen att vårt internet var så långsamt att varje inlägg tog för mycket tid att skriva. Till slut försvann lusten med bloggen då det tog flera minuter att ladda upp en bild!
Sedan började jag tycka att balansgången mellan att vara personlig och privat inte alltid var så kul. Det är mycket roligare att skriva om dråpliga och helt tokiga saker som hela tiden händer i vardagen men skriver jag om dem lämnar jag ju också ut de personer som är inblandade i dem. Och inte kunde jag skriva om det då, om jag inte frågat om det var okej först. Det gjorde att bloggen kändes lite stel och tråkig. Det finns många bloggar där allt är så perfekt och tillrättalagt. Mitt liv ser ut alls ut så och jag ville och vill inte framställa det på det sättet heller. Numera tänker jag att jag kan skriva och berätta om saker på bloggen som jag lika gärna kan säga till en bekant, inte en god vän, utan en bekant. Lite sådär lagom personligt/privat. Och hör och häpna: vi har fått bredband så jag tänkte skriva en rad här nu och då. Då andan faller på och tiden finns eller då jag har något jag gärna vill dela med mig av.

I somras gick jag en kortare vandring helt själv med Vilda, hon börjar vara till åren nu. Nästa år fyller hon tio år. Det var välbehövligt efter att ha varit inomhus och skött markservice och barn i två veckor då vi renoverade ladugården. Det kändes som om jag höll på att kvävas. Och det finns inget som rensar både hjärta och sinne lika bra som ensamhet och fjälluft!

Krypljungen lyste upp marken på sina ställen.


Min trogna vän och följeslagare Vilda.


Min matsäck och fina kniv jag fått av min farmors bror Sverker i Dikanäs.


En blåhake följde mig en bit efter stigen. Sådana gånger önskar jag verkligen att jag ägt ett bättre objektiv för att fota fåglar.

Herr och fru

Ja, vi är ju lite traditionsenliga och bestämde oss för att giftermålet skulle ske inom ett år efter att Nils friat. Planeringen och förberedelserna löpte på bra. Men dagen innan bröllopet blev Klara riktigt sjuk och när hon inte blev bättre på kvällskvisten utan allt sämre ringde jag och pratade med en jourdoktor som rådde oss att åka akut till Lycksele. Dit är det tretton mil enkel väg och klockan var tio på kvällen. Vi fick barnvakt till Sofie och åkte iväg. Vi hade en del förberedelser som inte var färdiga ännu men Klara var riktigt dålig i bilen och orkade knappt nicka till svar när jag pratade med henne. Jag kände där och då att det fick gå som det ville med bröllopet och såg framför mig hur vi fick ställa in alltihop. Det viktiga var att det inte skulle vara något allvarligt med Klara. Väl i Lycksele tog de hand om oss snabbt då de fick veta att vi skulle gifta oss dagen därpå. Läkaren gav oss ok att åka hem igen och jag kände mig lättad då sänkan inte visade någonting. Men klockan var strax före tre på natten när vi var hemma och allt det jag tänkt förbereda skulle jag inte hinna med! På morgonen var Klara fortfarande sjuk men så pass bra att hon åt en isglass och orkade sitta i mormors knä. Allt kanske inte blev exakt som vi tänkt oss men med tanke på dagen innan blev det riktigt lyckat ändå. Tack vare alla som ställde upp och hjälpte till! Precis som en av våra gäster uttryckte det bjöd dagen på dramatik, skönhet, kärlek, vänskap och glädje. Och till och med en störtskur som kom precis när vi hade satt oss i bilarna och åkte från kyrkan! Men regn betyder ju tur och det slutade nästan lika fort som det började.

Vi gifte oss i Svannäs Gårdskyrka som Nils farbror Lalle är upphovsman till och vigselförrättare var vår granne och frälsningssoldaten Åke Löfqvist. Efter vigseln var det kalas och fest nere på Kolgården vid logen. Det blev en fantastiskt dag med våra underbara familjer, släkt och vänner! Jag vill passa på att återigen tacka alla som hjälpt till på alla möjliga olika sätt, alla som delade dagen med oss och alla gratulationer! Här bjuder vi på några bilder från dagen. Det tog några dagar innan Klara återhämtat sig fullt ut men nu är hon helt frisk, tack och lov!

bröllopfärg
Lika kära som för 14 år sedan (tänk att vi hållit ihop så länge redan) och nu är vi man och hustru.

_D4S5563
Den obligatoriska kyssen (som vi nästan höll på att glömma)!
Jag hade faktiskt något nytt, gammalt, lånat och blått på mig. Det nya var min klänning, det lånade var alla hårnålar, det blå var en blomma i buketten och det gamla var vigselringen. Jag valde att återanvända min farmors vigselring från 1955.

_D4S5333
Brudbuketten gjorde jag själv. Borstnejlikorna sådde pappa sista sommaren han levde. Dagen efter bröllopet lämnade jag buketten vid min pappas och lillebrors gravsten. De är älskade och saknade och båda tyckte mycket om blommor och jag hade tidigt bestämt mig för att ge buketten till dem.

_D4S5474 (2)
Barnens farmor hade sytt så fina klänningar till flickorna. Blommorna på förklädet har hon målat också.

LOK_3910skacklen
Dagen till ära hade Åke tagit med sig bönpallen från Fatmomakke som han har gjort. Den är gjord av två skaklar och när ceremonin led mot sitt slut vände han dem att i samma riktning för att symbolisera att vi nu drar mot samma håll.

LOK_3936
Vi ville ha med en glad sång som alla kunde sjunga med i och valde Malgomajsången. Åke spelade dragspel och Joel gitarr.

_D4S5575
Brudkronan har min farmor gjort. Den är gjord av alrötter som jag hittade vid en sjöstrand när jag var ca femton år. Jag och mina två systrar har fått varsin brudkrona av farmor. Mina fina frisyr gjorde min svägerska och min makeup gjorde en av mina kära vänner.

_D4S5354 (2)kop1
Nils och jag.

_D4S5299 (2)
Ingången till logen och den fina banderollen som Nils moster målade till oss.

_D4S5400
Gårdskyrkan i Svannäs

13872757_10153848602821172_3015955115808964809_n
I veckan gick vi på tumanhand till myren där Nils friade till mig för snart ett år sedan. Och vi hittade mer hjortron i år!

LOK_4226 (2)
Det gäller att ta tillvara på livet och de glädjeämnen som finns. Att blicka framåt mot en framtid med mycket kärlek och värme.

Vårvinter

Denna fantastiska årstid! Solen värmer och dagarna är ljusa och långa. På nätterna hör man pärlugglan ute och norrsken lyser upp den stjärnbeströdda himlen. Det är först när ljuset kommer tillbaka jag inser hur mycket jag saknat att stiga upp tidigt och det är sol ute! Ända sedan i höstas har jag haft fullt upp. Med studier, arbete, familj och ja, allt möjligt. Sedan i november är jag färdig distriktssköterska och jobbar numera dagtid. Det blir mindre ledighet, men det känns ändå väldigt bra att slippa vaknätter och omställning av dygnsrytm. Dessutom upplever jag att jag utvecklas och lär mig mer av att arbeta på dagen tillsammans med mina fantastiska kollegor.

Vi försöker vara ute så mycket vi kan. Jag och barnen åker skidor tillsammans och vi har även besökt fjällstugan och fiskat en del. Förra helgen hade jag lyckats hitta min gamla snowboard. Jag har aldrig varit vidare bra på det men förr brukade jag alltid tolka med snowboarden efter skotern. Sagt och gjort, barnen tolkade på bobben och jag på snowboarden efter. Och trots att jag inte åkt på närmare 10 år så gick det hur bra som helst. Vissa saker sitter i!

12814068_10153504862701172_8191222230803797641_n
Så härligt med fjälluft!

IMG_7765
Vårvinter innebär för mig bland annat kala björkar mot en klarblå himmel.

1935811_10153512688286172_4325523532715876391_n
Bilder från stugan.

IMG_7769
Börknäs Mella, vår fina finskspets.

IMG_7764
Snön tinar fort i solen.

IMG_7767
Barnen hittade en pinne med någon slemmig lav på (vet ej vad den heter, vet ni?). Det är roligt att upptäcka skogen och naturen tillsammans!

IMG_7753
Sofie lyckades dra upp en harr alldeles på egen hand. Så stolt hon var!

Älgjaktsdagar

Eftersom jag tillsammans med min kära kurskamrat tillbringade i stort sett hela hösten med att skriva magisteruppsatsen blev det tyvärr inte så mycket älgjakt för min del. Men två älgar sköt jag varav en på ett riktigt fint ståndskall och hundarna skötte sig bra. Framför allt Vilda är jag nöjd med. Nils jagar i två jaktlag och Vilda har presterat flera bra älgarbeten när han har jagat med henne också. En passare i ett av jaktlagen skojade med honom och sa att han förstod varför Nils friat till mig: ”När hon har en så bra älghund!”.

Här är i alla fall några bilder från en älgjaktsdag i oktober ifjol. Jag började att gå i ett stort gammalt risigt hygge där vi vet att det brukar finnas älg. Efter en stund kom jag på en stor brunstgrop och älgarna hade gnagt på ett par gamla alar där. Vilda och Tilly (jag hade släppt båda hundarna) var ute på sök på varsitt håll. En av passkyttarna rapporterade på radion att ko och kalv passerade över en väg och in på fel område. Tilly var efter de älgarna men Vilda var kvar och sökte igenom hygget. Med tanke på brunstgropen anade jag att det fanns fler älgar kvar och tjuren hade inte synts till ännu.

Mycket riktigt, Vilda började skälla ungefär fyrahundra meter ifrån mig. Det var nära vägen och det stod endast ett par minuter innan älgen började röra på sig. Jag tog upp pejlen och såg att det rörde sig snabbt och i min riktning. Jag styrde in en kula i loppet och gjorde mig beredd. Vilda skällde gångstånd men sen gjorde älgen en rusning och hon tystnade. Det dröjde inte länge förrän det hördes dova tramp i skogen och kvistar som knäcktes. Jag hade tummen på säkringen och tänkte att nu kommer den! Och det gjorde den, en älgtjur flåsande i full fart men allt ris gjorde det omöjligt att få ett vettigt läge för ett bogskott. Jag höjde bössan och siktade på halsen men jag tvekade någon sekund för länge och sen vek älgen av bakom en gran och dundrade vidare. Strax efter kom Vilda i full fart utan att ta notis om mig. Som jägare finns det mycket man känner efter ett sånt ögonblick. Jag ångrade att jag inte skjutit samtidigt som jag vet jag att det är en styrka att hålla inne ett skott om läget inte är bra. Jag var med en gång när en skytt hade skjutit första skottet i halsen på älgen, men istället för halskotpelaren hade skottet tagit i luftstrupen och den älgen for långt. Hade det inte varit för hundarna hade den älgen gått en plågsam död till mötes.

Tilly visste att det fanns fler älgar och förföljde inte kon och kalven så långt utan kom tillbaka och tog efter samma älg som Vilda. Jag tog upp pejlen igen och såg att älgen och hundarna var på väg rakt mot en passkytt ungefär 700 meter ifrån mig. Jag anropade passkytten på radion att vara beredd men strax innan passet vinklade älgen åt söder och i riktning mot ett annat pass. Jag hoppades att den passaren hört min varning tidigare och också var beredd. Och mycket riktigt, strax ekade två snabba skott i skogen och efter en liten stund började båda hundarna skälla för fullt när de hann ikapp älgen. Passkytten meddelade att han skjutit på en älgtjur som kommit i hög fart och att hundarna skällde ungefär 150 meter söder om honom. Jag sa åt honom att ta det lugnt och att jag var på väg. Något som jag också har lärt mig är att det bästa när en älg är påskjuten är att ta det lugnt.  När jag kom fram till passkytten gratulerade jag honom och föreslog att han skulle följa med mig fram för att avsluta. Men när vi kom fram tyckte han att det var säkrast att jag skulle skjuta sista skottet. Hundarna rörde sig tätt kring älgen och det gällde att skjuta i rätt ögonblick för att inte riskera något. Jag visslade på hundarna som vek av från älgen och sköt. Att döda ett djur är alltid med blandade känslor. Men jag är tacksam över jakten för att den ger mig många härliga minnen och stunder i naturen tillsammans med hundarna och dessutom är älgköttet värdefullt i vår familj. Efter urtagning av älgen blev det fikapaus och sedan fortsatte jakten ett tag till. Sammantaget blev det en fin jaktdag i skogen, även jag som hundförare helst vill ha ståndskall på ostörda älgar i en gammal granskog. Men det är inte alltid man får välja direkt, när det gäller jakt.

IMG_7586
Gnag av älg på al.

IMG_7589
Tilly och Vilda vid älgtjuren.

IMG_7591
Vilda pustar ut nöjd och belåten.

IMG_7598
När jag är ute i skogen fastnar jag ofta för små detaljer. Som denna vissna fibbla vid en bäck som jag for över.

IMG_7603 (2)
När jaktdagen led mot sitt slut tittade oktobersolen fram!

 

Älgjakt

Så var det inte många dagar kvar av älgjakten i september. Jag har inte jagat så mycket som jag hade velat. Men jag och min kurskamrat skriver just nu på vår magisteruppsats och vi måste jobba på ihärdigt eftersom tiden är knapp. Det är sluttampen på vår distriktsköterskeutbildning och vi ska verkligen fira när det hela är klart! Men en del jakt har det blivit och fast det gick rätt trögt första veckan med antal fällda älgar så sågs det en hel del älg. Första dagen skällde Vilda ståndskall på en älgko och kalv i över tre timmar, men så klart på fel mark…men under Nils älgjakts vecka sköt han en fin lite oxe på ståndskall för henne så då fick hon lön för mödan. Som tur är jagar jag första veckan och Nils andra veckan så hundarna får komma till sin rätt.  Vi fick inte känna så mycket värme i somras men under första älgjaktsveckan hängde hundarnas tungor som slipsar och själv hade jag mest lust att slita av mig de varma jaktkläderna. Men eftersom jag inte har någon tunnare jacka eller väst med fickor för alla diverse apparater var jag tvungen att ha dem på. Men värme eller ej, mornarna var magiska och hur det än är så älskar jag att vara ute i skogen med bössa och hund. Första morgonen i jaktkojan var det påtagligt ett det var en som saknades, nämligen pappa. Han levde ju för älgjakten och hundarna och det var alltid full fart på honom när jakten drog igång. Men på något sätt kändes det också bra att jaga och att få minnas allt vi upplevt i jaktsammanhang tillsammans.

IMG_7487 (2)
När dimman lättade kom värmen…

IMG_7484 (2)
Vackert men varmt!

  IMG_7492
Jag är så gott som alltid sist i jaktkojan. Men jag matar våra djur på morgonen och sen så vet jag ju att det inte gör något om jag är lite sen. Det tar ändå lite tid innan alla passare är ute på sina pass och jag får börja gå med hunden.

IMG_7493
Kaffet på morgonen är ett måste för många. Men jag dricker inte kaffe om, det smakar hemskt och beskt tycker jag.

IMG_7509
Vilda kommer tillbaka efter ett längre sök.

IMG_7497
Klövkampens Varske är glad och ivrig på morgonen. Det är hans första höst och det är min farbror Svenne som äger honom.

IMG_7504 (2)
Alla höstfärger lyser upp skogen.

IMG_7500
Fika paus. Vilda tycker att det är skönt i skuggan i granskogen.

IMG_7516
Asplöv en regnig dag.

IMG_7518
En älgkalv som Vilda var efter.

IMG_7505 (3)
Vilda.

IMG_7483

En älg har det blivit för min del, det var en så kallad stänkälg och inget hundarbete bakom. Men det var en fin älgko utan tillstymmelse till juver. Har hört att det är flera jaktlag i våra trakter som skjutit sådana kor. Det har setts mycket björn så de är säkerligen en stor orsak till varför det är så få kalvar men också den kalla och svåra våren.

IMG_7506
Jag har fyra bössor, varav två älgstudsare. Min 6,5: a är dock favoriten.

IMG_7499 (3)

Tyvärr finns det inte så mycket gammelskog kvar, men att gå i den är rena drömmen i jämförelse med en tät och röjd contortaplantering.