Herr och fru

Ja, vi är ju lite traditionsenliga och bestämde oss för att giftermålet skulle ske inom ett år efter att Nils friat. Planeringen och förberedelserna löpte på bra. Men dagen innan bröllopet blev Klara riktigt sjuk och när hon inte blev bättre på kvällskvisten utan allt sämre ringde jag och pratade med en jourdoktor som rådde oss att åka akut till Lycksele. Dit är det tretton mil enkel väg och klockan var tio på kvällen. Vi fick barnvakt till Sofie och åkte iväg. Vi hade en del förberedelser som inte var färdiga ännu men Klara var riktigt dålig i bilen och orkade knappt nicka till svar när jag pratade med henne. Jag kände där och då att det fick gå som det ville med bröllopet och såg framför mig hur vi fick ställa in alltihop. Det viktiga var att det inte skulle vara något allvarligt med Klara. Väl i Lycksele tog de hand om oss snabbt då de fick veta att vi skulle gifta oss dagen därpå. Läkaren gav oss ok att åka hem igen och jag kände mig lättad då sänkan inte visade någonting. Men klockan var strax före tre på natten när vi var hemma och allt det jag tänkt förbereda skulle jag inte hinna med! På morgonen var Klara fortfarande sjuk men så pass bra att hon åt en isglass och orkade sitta i mormors knä. Allt kanske inte blev exakt som vi tänkt oss men med tanke på dagen innan blev det riktigt lyckat ändå. Tack vare alla som ställde upp och hjälpte till! Precis som en av våra gäster uttryckte det bjöd dagen på dramatik, skönhet, kärlek, vänskap och glädje. Och till och med en störtskur som kom precis när vi hade satt oss i bilarna och åkte från kyrkan! Men regn betyder ju tur och det slutade nästan lika fort som det började.

Vi gifte oss i Svannäs Gårdskyrka som Nils farbror Lalle är upphovsman till och vigselförrättare var vår granne och frälsningssoldaten Åke Löfqvist. Efter vigseln var det kalas och fest nere på Kolgården vid logen. Det blev en fantastiskt dag med våra underbara familjer, släkt och vänner! Jag vill passa på att återigen tacka alla som hjälpt till på alla möjliga olika sätt, alla som delade dagen med oss och alla gratulationer! Här bjuder vi på några bilder från dagen. Det tog några dagar innan Klara återhämtat sig fullt ut men nu är hon helt frisk, tack och lov!

bröllopfärg
Lika kära som för 14 år sedan (tänk att vi hållit ihop så länge redan) och nu är vi man och hustru.

_D4S5563
Den obligatoriska kyssen (som vi nästan höll på att glömma)!
Jag hade faktiskt något nytt, gammalt, lånat och blått på mig. Det nya var min klänning, det lånade var alla hårnålar, det blå var en blomma i buketten och det gamla var vigselringen. Jag valde att återanvända min farmors vigselring från 1955.

_D4S5333
Brudbuketten gjorde jag själv. Borstnejlikorna sådde pappa sista sommaren han levde. Dagen efter bröllopet lämnade jag buketten vid min pappas och lillebrors gravsten. De är älskade och saknade och båda tyckte mycket om blommor och jag hade tidigt bestämt mig för att ge buketten till dem.

_D4S5474 (2)
Barnens farmor hade sytt så fina klänningar till flickorna. Blommorna på förklädet har hon målat också.

LOK_3910skacklen
Dagen till ära hade Åke tagit med sig bönpallen från Fatmomakke som han har gjort. Den är gjord av två skaklar och när ceremonin led mot sitt slut vände han dem att i samma riktning för att symbolisera att vi nu drar mot samma håll.

LOK_3936
Vi ville ha med en glad sång som alla kunde sjunga med i och valde Malgomajsången. Åke spelade dragspel och Joel gitarr.

_D4S5575
Brudkronan har min farmor gjort. Den är gjord av alrötter som jag hittade vid en sjöstrand när jag var ca femton år. Jag och mina två systrar har fått varsin brudkrona av farmor. Mina fina frisyr gjorde min svägerska och min makeup gjorde en av mina kära vänner.

_D4S5354 (2)kop1
Nils och jag.

_D4S5299 (2)
Ingången till logen och den fina banderollen som Nils moster målade till oss.

_D4S5400
Gårdskyrkan i Svannäs

13872757_10153848602821172_3015955115808964809_n
I veckan gick vi på tumanhand till myren där Nils friade till mig för snart ett år sedan. Och vi hittade mer hjortron i år!

LOK_4226 (2)
Det gäller att ta tillvara på livet och de glädjeämnen som finns. Att blicka framåt mot en framtid med mycket kärlek och värme.

Vårvinter

Denna fantastiska årstid! Solen värmer och dagarna är ljusa och långa. På nätterna hör man pärlugglan ute och norrsken lyser upp den stjärnbeströdda himlen. Det är först när ljuset kommer tillbaka jag inser hur mycket jag saknat att stiga upp tidigt och det är sol ute! Ända sedan i höstas har jag haft fullt upp. Med studier, arbete, familj och ja, allt möjligt. Sedan i november är jag färdig distriktssköterska och jobbar numera dagtid. Det blir mindre ledighet, men det känns ändå väldigt bra att slippa vaknätter och omställning av dygnsrytm. Dessutom upplever jag att jag utvecklas och lär mig mer av att arbeta på dagen tillsammans med mina fantastiska kollegor.

Vi försöker vara ute så mycket vi kan. Jag och barnen åker skidor tillsammans och vi har även besökt fjällstugan och fiskat en del. Förra helgen hade jag lyckats hitta min gamla snowboard. Jag har aldrig varit vidare bra på det men förr brukade jag alltid tolka med snowboarden efter skotern. Sagt och gjort, barnen tolkade på bobben och jag på snowboarden efter. Och trots att jag inte åkt på närmare 10 år så gick det hur bra som helst. Vissa saker sitter i!

12814068_10153504862701172_8191222230803797641_n
Så härligt med fjälluft!

IMG_7765
Vårvinter innebär för mig bland annat kala björkar mot en klarblå himmel.

1935811_10153512688286172_4325523532715876391_n
Bilder från stugan.

IMG_7769
Börknäs Mella, vår fina finskspets.

IMG_7764
Snön tinar fort i solen.

IMG_7767
Barnen hittade en pinne med någon slemmig lav på (vet ej vad den heter, vet ni?). Det är roligt att upptäcka skogen och naturen tillsammans!

IMG_7753
Sofie lyckades dra upp en harr alldeles på egen hand. Så stolt hon var!

Älgjaktsdagar

Eftersom jag tillsammans med min kära kurskamrat tillbringade i stort sett hela hösten med att skriva magisteruppsatsen blev det tyvärr inte så mycket älgjakt för min del. Men två älgar sköt jag varav en på ett riktigt fint ståndskall och hundarna skötte sig bra. Framför allt Vilda är jag nöjd med. Nils jagar i två jaktlag och Vilda har presterat flera bra älgarbeten när han har jagat med henne också. En passare i ett av jaktlagen skojade med honom och sa att han förstod varför Nils friat till mig: ”När hon har en så bra älghund!”.

Här är i alla fall några bilder från en älgjaktsdag i oktober ifjol. Jag började att gå i ett stort gammalt risigt hygge där vi vet att det brukar finnas älg. Efter en stund kom jag på en stor brunstgrop och älgarna hade gnagt på ett par gamla alar där. Vilda och Tilly (jag hade släppt båda hundarna) var ute på sök på varsitt håll. En av passkyttarna rapporterade på radion att ko och kalv passerade över en väg och in på fel område. Tilly var efter de älgarna men Vilda var kvar och sökte igenom hygget. Med tanke på brunstgropen anade jag att det fanns fler älgar kvar och tjuren hade inte synts till ännu.

Mycket riktigt, Vilda började skälla ungefär fyrahundra meter ifrån mig. Det var nära vägen och det stod endast ett par minuter innan älgen började röra på sig. Jag tog upp pejlen och såg att det rörde sig snabbt och i min riktning. Jag styrde in en kula i loppet och gjorde mig beredd. Vilda skällde gångstånd men sen gjorde älgen en rusning och hon tystnade. Det dröjde inte länge förrän det hördes dova tramp i skogen och kvistar som knäcktes. Jag hade tummen på säkringen och tänkte att nu kommer den! Och det gjorde den, en älgtjur flåsande i full fart men allt ris gjorde det omöjligt att få ett vettigt läge för ett bogskott. Jag höjde bössan och siktade på halsen men jag tvekade någon sekund för länge och sen vek älgen av bakom en gran och dundrade vidare. Strax efter kom Vilda i full fart utan att ta notis om mig. Som jägare finns det mycket man känner efter ett sånt ögonblick. Jag ångrade att jag inte skjutit samtidigt som jag vet jag att det är en styrka att hålla inne ett skott om läget inte är bra. Jag var med en gång när en skytt hade skjutit första skottet i halsen på älgen, men istället för halskotpelaren hade skottet tagit i luftstrupen och den älgen for långt. Hade det inte varit för hundarna hade den älgen gått en plågsam död till mötes.

Tilly visste att det fanns fler älgar och förföljde inte kon och kalven så långt utan kom tillbaka och tog efter samma älg som Vilda. Jag tog upp pejlen igen och såg att älgen och hundarna var på väg rakt mot en passkytt ungefär 700 meter ifrån mig. Jag anropade passkytten på radion att vara beredd men strax innan passet vinklade älgen åt söder och i riktning mot ett annat pass. Jag hoppades att den passaren hört min varning tidigare och också var beredd. Och mycket riktigt, strax ekade två snabba skott i skogen och efter en liten stund började båda hundarna skälla för fullt när de hann ikapp älgen. Passkytten meddelade att han skjutit på en älgtjur som kommit i hög fart och att hundarna skällde ungefär 150 meter söder om honom. Jag sa åt honom att ta det lugnt och att jag var på väg. Något som jag också har lärt mig är att det bästa när en älg är påskjuten är att ta det lugnt.  När jag kom fram till passkytten gratulerade jag honom och föreslog att han skulle följa med mig fram för att avsluta. Men när vi kom fram tyckte han att det var säkrast att jag skulle skjuta sista skottet. Hundarna rörde sig tätt kring älgen och det gällde att skjuta i rätt ögonblick för att inte riskera något. Jag visslade på hundarna som vek av från älgen och sköt. Att döda ett djur är alltid med blandade känslor. Men jag är tacksam över jakten för att den ger mig många härliga minnen och stunder i naturen tillsammans med hundarna och dessutom är älgköttet värdefullt i vår familj. Efter urtagning av älgen blev det fikapaus och sedan fortsatte jakten ett tag till. Sammantaget blev det en fin jaktdag i skogen, även jag som hundförare helst vill ha ståndskall på ostörda älgar i en gammal granskog. Men det är inte alltid man får välja direkt, när det gäller jakt.

IMG_7586
Gnag av älg på al.

IMG_7589
Tilly och Vilda vid älgtjuren.

IMG_7591
Vilda pustar ut nöjd och belåten.

IMG_7598
När jag är ute i skogen fastnar jag ofta för små detaljer. Som denna vissna fibbla vid en bäck som jag for över.

IMG_7603 (2)
När jaktdagen led mot sitt slut tittade oktobersolen fram!

 

Älgjakt

Så var det inte många dagar kvar av älgjakten i september. Jag har inte jagat så mycket som jag hade velat. Men jag och min kurskamrat skriver just nu på vår magisteruppsats och vi måste jobba på ihärdigt eftersom tiden är knapp. Det är sluttampen på vår distriktsköterskeutbildning och vi ska verkligen fira när det hela är klart! Men en del jakt har det blivit och fast det gick rätt trögt första veckan med antal fällda älgar så sågs det en hel del älg. Första dagen skällde Vilda ståndskall på en älgko och kalv i över tre timmar, men så klart på fel mark…men under Nils älgjakts vecka sköt han en fin lite oxe på ståndskall för henne så då fick hon lön för mödan. Som tur är jagar jag första veckan och Nils andra veckan så hundarna får komma till sin rätt.  Vi fick inte känna så mycket värme i somras men under första älgjaktsveckan hängde hundarnas tungor som slipsar och själv hade jag mest lust att slita av mig de varma jaktkläderna. Men eftersom jag inte har någon tunnare jacka eller väst med fickor för alla diverse apparater var jag tvungen att ha dem på. Men värme eller ej, mornarna var magiska och hur det än är så älskar jag att vara ute i skogen med bössa och hund. Första morgonen i jaktkojan var det påtagligt ett det var en som saknades, nämligen pappa. Han levde ju för älgjakten och hundarna och det var alltid full fart på honom när jakten drog igång. Men på något sätt kändes det också bra att jaga och att få minnas allt vi upplevt i jaktsammanhang tillsammans.

IMG_7487 (2)
När dimman lättade kom värmen…

IMG_7484 (2)
Vackert men varmt!

  IMG_7492
Jag är så gott som alltid sist i jaktkojan. Men jag matar våra djur på morgonen och sen så vet jag ju att det inte gör något om jag är lite sen. Det tar ändå lite tid innan alla passare är ute på sina pass och jag får börja gå med hunden.

IMG_7493
Kaffet på morgonen är ett måste för många. Men jag dricker inte kaffe om, det smakar hemskt och beskt tycker jag.

IMG_7509
Vilda kommer tillbaka efter ett längre sök.

IMG_7497
Klövkampens Varske är glad och ivrig på morgonen. Det är hans första höst och det är min farbror Svenne som äger honom.

IMG_7504 (2)
Alla höstfärger lyser upp skogen.

IMG_7500
Fika paus. Vilda tycker att det är skönt i skuggan i granskogen.

IMG_7516
Asplöv en regnig dag.

IMG_7518
En älgkalv som Vilda var efter.

IMG_7505 (3)
Vilda.

IMG_7483

En älg har det blivit för min del, det var en så kallad stänkälg och inget hundarbete bakom. Men det var en fin älgko utan tillstymmelse till juver. Har hört att det är flera jaktlag i våra trakter som skjutit sådana kor. Det har setts mycket björn så de är säkerligen en stor orsak till varför det är så få kalvar men också den kalla och svåra våren.

IMG_7506
Jag har fyra bössor, varav två älgstudsare. Min 6,5: a är dock favoriten.

IMG_7499 (3)

Tyvärr finns det inte så mycket gammelskog kvar, men att gå i den är rena drömmen i jämförelse med en tät och röjd contortaplantering.

Trädskällarjakt i kärlekens tecken

Den gångna helgen var jag och Nils iväg och jagade fågel i två dagar, vi har som tradition att följas på trädskällarjakt innan älgjakten. Vi har två unga finskspetstikar som ska jagas in så det gäller att försöka vara ute i skogen så mycket som möjligt. Nils och hans pappa har köpt ett gammalt hus i markerna där de jagar och det har lagts ner en hel del tid och arbete i sommar för att få det beboeligt och trivsamt. Det är verkligen underbart där, naturreservatet är alldeles i närheten och den ro och frid man känner där finns inte på så många platser. Tyvärr upplever vi att fågeltillgången i år inte är särskilt god, den kalla våren och sommaren var inte gynnsam för kycklingarna. Lokalt kan det finnas fågel men kullarna är få. Detta gör att chanserna när man är ute inte blir särskilt många och det blir svårare med injagningen. Men i vilket fall hade vi härliga dagar. Stundtals var jag tvungen att stanna och ta in lukterna och känslan av att vara i skogen, är det någonstans jag verkligen trivs och alltid har känt mig hemma så är det där.

Första dagen gick vi upp mot fjället genom fantastisk gammal urskog, vi var inte bara på jakt efter gråfågel utan även hjortron. På vägen dit skrämde vår finskspets Molly (Kolgårdens Lova) upp en fin tjädertupp. Den satte sig så att Nils hade läge på den med kulvapnet. Molly visste först inte hur hon skulle bete sig, hon snurrade runt trädet och sedan runt oss några varv. Till sist fick hon nys på tjädern och när hon hade skällt några skall sköt Nils tuppen som dråsade i backen. En bra start på injagningen men än finns det mycket kvar hon måste lära.

Uppe på ”Nilses myra” stannade Nils och berättade hur det kommer sig att myren är döpt efter honom. Han sköt nämligen sina tre första älgar där och ingen annan hade skjutit älg där förut. Jaktledaren, en verklig skogskarl av den gamla stammen, bestämde då att myren skulle namnges efter den unge skytten. Nu många år senare är Nils jaktledare och han hade bestämt att vi skulle gå just dit inte bara för att plocka hjortron och jaga. När vi hade gjort upp eld och fikat tittade Nils intensivt på mig och sedan ställde han sig framför mig. Han gick långsamt ner på knä och visade mig en vacker ring. Jag trodde nog först att han skojade med mig, men han friade där och då. Och självklart svarade jag ja, rörd till tårar.

IMG_7454 IMG_7468 IMG_7478 IMG_7469 IMG_7477 IMG_7462 IMG_7470 IMG_7467

Fiskekvällar

Vi har haft en hel del fina fiskekvällar denna sommar. Barnen älskar att fiska, och det gör jag och Nils också. Vi blir nästan mer ivriga när det är något på kroken. En kväll fick Klara napp och helt plötsligt blev det alldeles stumt när hon försökte veva in den. Nils tog över och när han till sist fick den intill båten fick vi se att det var en riktig STOR-gädda som huggit över abborren som satt på draget. Inte konstigt att det blivit tungt. Men när jag skulle håva in den så hoppade gäddan och slog sig loss. Minen jag fick av Nils var rätt obetalbar och det syntes att han verkligen inte var nöjd med min insats med håven. När han kommenterade detta påpekade Klara att vi trots allt fått abborren och jag hakade genast på. Vi kanske missade gäddan, men vi fick ju en fin abborre istället!

IMG_7441
Fint och stilla. Just denna kväll hittade vi flera fina näckrosor.

IMG_7439
Denna båt har tidigare färdats på Ransaren, lägg märke till att den är byggd av Lycksele båtbyggeri.

DSC_1845
En liten abborre.

DSC_1884
Sofie ansvarar för maskhinken.

DSC_1890
Fin sommarkväll.

IMG_7424
Solen på väg ner.

DSC_1852
Fiskarna som vi fick blev utmärkt sommarmat!

Hönsen

Ifjol skaffade vi höns och jag ägnade nog halva sommaren åt att bara stå och titta fascinerat på dem. Tuppens stroppiga uppvaktning och hans härliga galande, hönornas rangordning och olika kommunikationsläten, deras sprättande och pickande – allt var så intressant! När vi går ut och ger dem mat på morgonen möts vi av en skock springande hönor som nyfiket följer med i allt vi gör. Och det är fortfarande väldigt roligt att se hur många ägg de har värpt i redena varje morgon. Det är en lyx med egna ägg! Tidigare i somras lånade jag en äggkläckningsmaskin och i tre veckors tid lusläste jag om äggkläckningens alla konster. När 21 dygn hade gått tittade tio små kycklingar ut. Både jag och barnen tyckte att det var olidligt spännande när äggen började spricka upp.

Men så var det en morgon när jag klev upp tidigare än resten av familjen för en joggingtur. Innan jag lämnade gården öppnade jag upp för hönsen så de skulle få gå ut i gröngräset. När jag kom tillbaka hade en av våra hundar (Pia-Pia) kommit lös och hon hade verkligen haft en rolig stund till min fasa. Fyra hönor hade hon bitit ihjäl och det var fjädrar överallt. En av de döda var min favorithöna… en rödbrun och vacker Ölandshöna. Jag blev så arg på Pia! Men när jag lugnade ner mig erinrade jag mig att hon trots allt är en jakthund och felet var mitt, det var ju jag som släppt ut hönsen och haft dem ute utan uppsikt.

Med hjälp av min kära mor införskaffade jag sedan några hönor från ett hönseri. Och jösses som de såg ut och stank! De hade långa klor och de är fortfarande utan fjädrar på gumpen (de får tydligen nya fjädrar först när de ruggar). Vi kallar dem för ”rumphönorna”. De är strax slaktfärdiga hade hönsbonden sagt till mamma och jag undrade nästan om de stackars hönorna skulle överleva första natten. Men redan morgonen därpå hade de värpt. Första tiden hade jag dem åtskilda men nu har de helt funnit sig tillrätta i flocken och verkar trivas av bara den. Tupparna uppvaktar dem flitigt och de sprätter runt i gräset som om de aldrig gjort annat. Första gången de gick ut i solen var det en speciell syn. De som aldrig varit ute förr! Jag är glad att dessa hönor fick komma till oss och får leva ett liv som är mer naturligt för en höna. En värphöna i industrin får i vanliga fall inte leva ett långvarigt liv eftersom de oftast slaktas vid ca 14 månaders ålder. Då är deras kalkdepåer slut och de ruggar vilket gör att äggproduktionen går ner. Hela besättningen slaktas då ut och nya högproducerande hönor tar vid. Jag tror att äggproducenter är måna om sina djur, bland annat för att mår inte djuren bra presterar de inte bra. Men för mig är djur inte bara en produktionsenhet som ska generera pengar. När man ser och hör hur många hönor har det blir jag beklämd. Det är ändock ”bara” höns men de får lida på grund av storskalig industrialisering och kommersiella syften.

Jag har hönsen tillsammans med min svärmor och svägerska. Vi delar på städningen, utgifter för foder och äggen så klart. De bor hemma hos oss och därför blir det naturligt att jag tittar till dem lite mer. Jag rekommenderar alla som har tid, lust och plats att skaffa egna höns. De är trevliga och intressanta djur, kräver inte allt för mycket skötsel och ger fantastiskt goda ägg!

IMG_7288
Herman är herre på täppan. Men en riktig fegis är han, först in i hönshuset om de blir skrämda!

IMG_7410
Salig blandning av höns. När ”rumphönsen” kom till oss satt de bara ihoptryckta i ett hörn. Det är otroligt hur fort de har anpassat sig till sin nya miljö.

IMG_7292
Herman är noga med att vaka över sina hönor.

IMG_7364
En några dagar gammal kyckling.

IMG_7409
Vad jag har förstått dessa hönor varit frigående inomhus med ungefär 2000 hönor till. Att de plockar varandra är vanligt och vad jag förstått är de hönor jag fått tag på rätt fina för att vara slaktfärdiga industrihöns. Många gånger är de helt kala när de går till slakt.

IMG_7286
Bergman är lägre i rang men finner sig i det. Då och då ser jag hur han uppvaktar någon höna när Herman inte är vaksam.

IMG_7417
Trevlig syn på morgonen, och fantastiskt att använda i matlagning och bakning.

Sommaren är kort

Ja, denna sommar stämmer det verkligen! Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Jordgubbarna har precis mognat och redan nu på fredag drar björnjakten igång. Själv ser jag mest framemot fågeljakts premiären och älgjakten.

Även om det äntligen kommit lite värme börjar löven gulna här och var och renfanan står i blom, ett säkert tecken att sommaren är över. Vi har haft det bra, det har varit perfekt arbetsväder och det är nog det vi mest har sysslat med denna sommar. Fast visst har vi haft fina sommarkvällar i båten och hittat på lite av varje också. Barnen älskar att fiska så det är ett roligt och trevligt sätt att vara ute tillsammans på.

Stort tack till alla som hört av sig och undrat vart jag tagit vägen. Det värmer, trots att jag skriver så sällan. Här är i alla fall några bilder från när vi tränar våra hundar.

IMG_7330
Gusjöns Kruta, Klövkampens Tilly och Klövkampens Vilda var de hundar som åkte med denna gång.
IMG_7346
Fin kväll och stilla på sjön.

IMG_7341

Hundarna kämpar på bra. Vi låter dem inte simma lika långa sträckor som ifjol, då det är rätt så kallt i vattnet.

IMG_7333
Vilda.
IMG_7338
Tilly, som jag ärvt efter pappa.
IMG_73491
Nils skojade samtidigt som vi försökte få till ett kort och jag kunde inte hålla mig för skratt. Har sett att jag har alldeles för få bilder i bloggen där jag skrattar!

Livet i 150 knyck

Just nu känns det som om livet rusar på i 150km/h eller ännu fortare. Barnen har turats om att ha vattkoppor och det är fullt ös med studierna med alla examinationer innan sommaren. Men nu har jag snart bara D-uppsatsen kvar innan jag kan kalla mig distriktssköterska. Vi har många projekt på gång bland annat veden som ska kapas och klyvas, ett växthus som ska monteras, hundar som ska tränas, grishage som måste fixas och sommarens uppgift är att färdigställa vår gigantiska altan. Sen har vi några mindre projekt inomhus som helt enkelt får vänta tills sommaren och hösten är över. Träningen blir det lite si och så med men det som hinns det hinns. Man blir stark av att arbeta också. Helst av allt hade jag velat ställa iordning för att skaffa får och gjuta ett riktigt golv i ladugården så att vi kan börja leta efter en liten häst till flickorna och en lite större till mig. Jag var nämligen en hästtjej när jag var yngre och har alltid drömt om att ha häst. Men det får helt enkelt vänta ett tag till.

Mitt i allt var vi, tillsammans med Nils bror och hans sambo, iväg till Mallorca. Barnen var hemma hos farmor och mormor. Vi har aldrig varit utomlands tillsammans trots att vi varit ett par i 13 år nu och Nils var på varmare breddgrader senast 1990, så det var på tiden. Efter denna långa och tunga vinter kändes det som om det behövdes. Och vi hade det fantastiskt fint och det var härligt med riktig värme, även om jag grät både en och två gånger för att barnen inte var med men jag visste ju att de hade det toppen. Det var riktigt vackert och förvånansvärt rent både i havet och på land. Dessutom träffade vi släktingar till Nils och hans bror där och vi hade en jättefin kväll tillsammans. Jag hade gärna upptäckt mer av ön men det får bli en annan gång. Här är lite bilder från vår resa, bilderna kommer från mitt instagramkonto så kvalitén är inte så bra men det kändes som om systemkameran skulle ta onödigt mycket plats att ha med sig. IMG_20150510_170451
Utsikt från vår balkong. Det blev några Sangrias allt vad det nu hette under veckan.

IMG_20150512_101034
En bild på mig en av de första kvällarna.

IMG_20150512_154048 Marknad i den gamla stadsdelen i Alcudia. Mycket god frukt men annars mest krims
krams.

IMG_20150513_164711
En härlig dag på stranden.
DSC_14751
Vi hade ”all inclusive” och som vi åt! Vi kallade oss till slut för ätargänget och det var tur att vi rörde på oss en del för att smälta all mat. Det jag saknar allra mest är aiolin och oliverna. De gröna oliverna var fantastiskt goda!

IMG_20150513_164933
Massa fina blommor spanade jag in.

DSC_1458
Den högsta toppen besteg vi en av de första dagarna. Det fanns ingen stig på framsidan (som vi trodde) så vi letade oss upp bland taggiga snår och vildgetter.

IMG_20150514_173317
Älskar snäckor och stenar och blev som ett litet barn när vi hittade en strand full med runda och släta stenar. Emellanåt blev det till att försöka plugga lite.

IMG_20150515_213257
Nils och jag, sista kvällen.

Pappa

Idag skulle pappa ha fyllt 59 år. Sorgen och saknaden är fortfarande smärtsam. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig och jag har ibland svårt att greppa att en människa som står en nära och som betyder så mycket plötsligt och oåterkalleligt kan ryckas ifrån en. Livet fortsätter i stort och smått samtidigt som det inombords ibland känns som om tiden borde stå stilla och allra helst backas tillbaka. Man kan vakna upp en morgon och innan dagen är slut kan den verklighet och vardag man lever i vänts upp och ner. Men livet går vidare det är bara så, det måste det göra. Och som någon skrev är detta första år ett bearbetnings år med alla dessa ”första”. Första julen utan pappa, första födelsedagen, första pärsättningen, första älgjakten, första farsdagen… Men tacksamheten finns så klart också där och när svåra saker inträffar inser man också hur dyrbart och värdefullt livet är.

pappa1
Vi saknar dig!

Gäddfiske

För ungefär en vecka sedan följde barnen och jag med Svenne på gäddfiske. Några mindre gäddor blev det och barnen tyckte det var jättekul men lite läskigt. Speciellt då en gädda bet Svenne i fingret när han demonstrerade hur vassa tänder de har! Gäddor finns det gott om i sjöarna här omkring och nästan inga fiskar dem i större omfattning. Visste ni att den äldsta gäddan som konstaterats i Sverige var 16 år, men man har hittat exemplar i andra länder som varit över 30 år gamla. Det svenska gäddfiskerekordet i sötvatten är 19,34kg (det har fångats större men de har av olika anledningar blivit diskvalificerade).

När gäddorna gjordes upp bad jag att få ta reda på gäddromen. Gäddrom är faktiskt lite av en delikatess men det gäller att tvätta och vispa flera gånger om vartannat så man får bort alla hinnor och slem. Att ta tillvara på gäddrom från vår/vintergädda: Börja med att manuellt skölja och rensa bort det mesta av hinnorna från rommen över en skål. Tillsätt sedan vatten så att det täcker rommen med råge och vispa med en vanlig spiralvisp, vispa inte alltför hårt! Hinnorna fastnar på vispen. Och sedan är det bara att upprepa denna procedur med vatten och visp flera gånger om. Mellan vispningarna brukar jag skölja rommen i en tät sil. När rommen är fri från hinnor och inte slemmig så rör jag ner lite salt och pyttelitet socker samt några droppar citron för att förhindra att rommen blir grå/oxiderad. Man får inte ta för mycket salt för då förstör man romkornen och tar bort smaken. Jag har också hört man kan lägga eller skölja rommen i ättika för att få bort slem, hinnor och fisksmak, men det har jag inte testat själv.

IMG_7240
Första gäddan!

IMG_7247
Sofie ser på när Svenne rensar. Gädda är ju egentligen en fin matfisk (fast man ska inte äta den ofta då den kan innehålla höga halter av miljögift) men vi låter den för det mesta torka och bli till hundgodis.

IMG_7248
Gäddrom. Vispad och sköljd.

IMG_7249
Perfekt att använda till enkla förrätter. Både i sås och som garnering.

Från stock till virke

Stormen Hilde (56 m/s  i Stekenjokk) som rasade hösten 2013 medförde att det låg en massa vindfällen i skogarna ifjol. Fortfarande finns det en hel del omkullfallna träd kvar här och var i markerna. Nils jobbade många dagar i skogen med att ta reda på timret och timmervagnen testades ordentligt. Timret sågade sedan Nils tillsammans med hans gode vän och arbetskamrat. Virket kommer att användas till ett kommande garagebygge, fast det projektet kommer att påbörjas först nästa sommar. Det var kul att följa vägen från stock till färdigt virke för mig och barnen. Även om vi tyckte att sågverket levde om alldeles förfärligt var det kul att se när klingan klöv stockarna.

IMG_6308 IMG_6897 IMG_6898  IMG_6903

IMG_6906

Påsk 2015

Vi hade en jättefin påskhelg i vår fjällstuga. Vädret var strålande och barnen åkte pulka och tolkade efter skotern så det stod härliga till. Men nog var det lite svårt för dem att sova natten till påskafton när de visste att påsktuppen skulle komma! Familjen var samlad men visst var det kännbart att det var en som saknades. Jag hajade till när storasyster kom körandes på Vikingen, pappas skoter. Det var stundtals jobbigt att vara där eftersom jag vet att pappa stortrivdes när vi alla var ute tillsammans och vi saknar honom så. Men samtidigt är det värdefullt att ha roligt och glädjas åt alla minnen vi har därifrån.

En natt var det så varmt och kvavt på sovloftet att det kändes som om jag inte fick luft. Då passade jag på att ta mig en promenad i månskenet. Pärlugglan gav sig till känna och det gnistrade i snön. Det var otroligt vackert! På påskaftonsmorgonen tog jag på mig skidorna och åkte en sväng med Pia. Härligt med fjälluft var det! Hoppas ni också haft en fin och trevlig påsk!

IMG_7238
Klara tittar mot fjället

IMG_20150402_113724
Och hon visade gärna vägen till Blåkulla. Fast vad vi skulle göra där visste hon inte riktigt.

IMG_7232
Abborrar fick vi säkert hundra av och barnen tyckte det var jätteroligt att fiska. De största tog vi hem och fileade.

IMG_7218
Moster Lotta hade fixat påskriset!

 20150409_094025
På skidtur med Pia-Pia (Gusjöns Kruta).

IMG_7223
Barnen åkte skrana i denna backe.

DSC_1159
Jag hade gjort massor älghamburgare inför påsken och det kändes som om det var det enda vi levde på i flera dagar. Fast mat hade vi ju i överflöd!

IMG_7197
Girifjäll.

”Det är hårt att vara trapper”

En vacker men kylig dag vittjade vi mårdfällorna. Fällorna gapade tomma men det är inte så konstigt eftersom det verkar finnas mycket sork. När mårdarna har mycket mat är de svårare att ta i fällorna. En lite näbbmus som mumsade på betet var den enda fångst vi fick denna gång. Den blev fullkomligt skräckslagen när vi lyfte av locket, hoppade rätt ner och försvann snabbt under snön. Nils konstaterade att det är ”hårt att vara trapper”.

Vi sätter ut mårdfällor framför allt som en viltvårdsåtgärd. En mård tar stora mängder skogsfågel och småvilt. Det är slagfällor som vi använder, Trapper 90, och de dödar ögonblickligen om man gillrar rätt. Om ni är intresserade av mårdfångst och fällor kan jag rekommendera er en titt på Trapperns hemsida. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur Nils gör och tänker när det gäller fällfångst av mård, ni hittar det här.

Föret var fantastiskt, nästan lite väl hårt. Den senaste tiden har det varit ömsom tö och minusgrader och det känns som om det vore april och inte slutet av februari.

IMG_7182
Ingen mård här inte!

IMG_7184
Men fint i skogen.

IMG_7191
Nils har köpt en ny skoter och han sa åt mig att testköra den på en stor myr. ”Tryck in gasen i botten och se vad som händer”, sa han. Och jösses, den gick som ett spjut! Jag är uppriktigt inte särskilt intresserad av skotrar. Skidor ska sitta på fötterna och skotern är mest ett transportmedel. Fast rätt så kul är det ju ändå…!

IMG_7178
Vi satte ut några saltstenar också.

IMG_7186
Dessa nyfikna renar hade varit förbi och undersökt varenda fälla. Det var mer renspår än mårdspår kring fällorna.

IMG_7187
Mer som april än som februari som sagt, men sol och ljus är välkommet!