Saknad

I måndags kände jag mig lite nere. Det var en känsla i maggropen som jag inte kunde bli av med. Det tog tills på kvällen då jag låg i sängen innan jag förstod var det var. Det var ju min lillbrors födelsedag. 16 Februari. När jag kom ihåg så kom också tårarna.

Nyårsafton 96/07 finns för evigt inpräntad i min familjs minne. Det var på kvällen bara en stund innan tolvslaget olyckan hände. Varje minut de timmarna minns jag så väl. Från början förstod jag inte hur allvarligt det var… men jag glömmer aldrig då vi tre systrar stod och såg på Din sko och Din "tjocksock" som farmor stickat, som låg vid vägkanten.

Sedan Du gått bort var allt en dimma… och det tog flera veckor innan jag faktiskt förstod vad som hänt. Att Du var borta. Min bror blev inte ens nio år.

Jag tänker inte lika ofta på Isac nu som jag gjorde från början. Men då saknaden och sorgen slår till gör det desto ondare. Det bränner i bröstet och jag får en klump i halsen. Ibland känns det som om jag inte får åt mig luft och jag måste ut, bort från alla…När jag gråter vill jag vara ensam.

Jag sörjer på ett annat sätt nu, när jag blivit vuxen. På något sätt är det värre för jag förstår mer vilken förlust det är att ha förlorat honom, än vad jag gjorde då eftersom jag var så ung. Efter det hände var förlusten omedelbar och chockartad, nu är det saknad och sorg. Jag tänker på alla de saker som vi skulle ha fått upplevt tillsammans som bror och syster…som en hel familj.  Jag tänker på vad mina föräldrar gått igenom. Förlora ett barn…tanken känns så oerhörd, så smärtsam.

Jag skulle så gärna vilja få träffa Isac igen. Låt så bara vara för en kort stund. Att få höra hans härliga skratt, att få krama om honom och säga hur mycket vi älskar honom. Att han får veta att vi tänker på honom…saknar honom.

Anledningen till varför jag har valt att ha färgätmigej och inte en ros, lilja eller dylikt som bild är helt enkelt att då jag och Isac var små planterade vi en massa förgätmigej i mammas rabatt för att vi tyckte att de var mycket finare och luktade så gott. Färgätmigej har alltid varit min favoritblomma.

Texten som följer nedan har min mamma skrivit.


Att mista ett barn… en obegripbar smärta… en en ofattbar saknad.
Allt går ej att formulera i ord.

"Hon kom ihåg en händelse som hade hänt under hans sista höst. Strax efter det att den första snön kommit.
Han hade varit arg. Vad det var som gjort honom så upprörd minns hon inte, men han var fullkomligt storilsken. Han rusade in på sitt rum och slängde igen dörren så att det small ordentligt. Hela väggen, hela huset, skakade. Efter en stund gick hon in till hans krypin för att se hur det var med honom. Hade han lugnat ned sig?
       En kall luftström slog emot henne när hon öppnade dörren. Fönstret stod öppet. Hans vita säng var tom. Musse Pigg sänglampam var tänd. Hon gick fram mot fönstret och tittade ut i mörkret för att se om han hade tagit sig ut ur huset den vägen. Det syntes några slags märkliga "spår", i snön där ute, men de tog tvärt slut så hon förstod att han måste ha gömt sig inne i rummet någonstans. Men var? Hon vände sig om, gick mot garderoben. Ingen pojke där inte. Ropade hans namn högt och bad att han skulle komma fram, men ingen kom. Hon förmodade att han i ett obevakat ögonblick smugit ut ur rummet och gömt sig i någon annan del av huset.
       Vad hon letade! Till slut blev hon tvungen att gå ut och titta på spåren under hans fönster för att se om det verkligen var så att han hoppat ut. Men nej, det var inga fotspår. Då gick hon tillbaka in igen; såg sig omkring och… Hon böjde sig ned. Drog så ut den vita sänglådan under hans säng där allt smålego förvarades. Där låg han och sov. Med sängkudden under det ljushåriga huvudet, hopkrupen som en liten boll ,ovanpå allt lego. Hon lyfte försiktigt upp honom och lade ned honom på sängen. Han vaknade till lite, sträckte på sig, tittade på henne med sömniga ögon och frågade:
– Såg du spåren Mamma? Trodde du att jag hoppat ut genom fönstret?
Så log han lite finurligt och fortsatte:
– Jag hade kastat ut några stenar i snön för att göra spår…
– Jasså du, vilken lurifax du är. Som mamma sprungit och letat och så låg du hela tiden i legolådan.
– Så du trodde att jag hade hoppat ut genom fönstret?
– Vad skulle jag annars tro, när fönstret var öppet och jag såg spåren?
Då log han med hela ansiktet. Ett sömnigt men mycket förnöjsamt leende. Hon drog täcket över honom, lyfte sin hand och strök honom över kinden. Han somnade om."


One thought on “Saknad

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s