Bäverhistorien

Fick lust att vidareutveckla denna  gamla histora lite 🙂 Denna fick jag även dra på stora scenen på elmia i Jönköping då jag mottog priset som årets ungdomsjägare -07 (gissa om jag blev förvånad och nervös när de ville att jag skulle göra det).

Det var kring den tolfte maj och jag och Svenne var ute för andra kvällen i rad och jagade bäver. Vi visste att det fanns några i bäcken men det är ju inte alltid man får se dem och dessutom skottillfälle. Vi gick i lugn takt, det var vackert väder och vårfårglarna sjöng för full hals. Bäcken var strid, fylld till bredden med iskallt smältvatten. En beckasin i närheten gjorde sina karaktäristiska dyk i luften och åstadkom ett surrande ljud och grodorna förde ett herrans liv. Vi hade inte hunnit gå så långt förrän vi fick syn på en bäver som simmade uppströms i bäcken. Strax efteråt fick den även syn på oss och dök med ett ordentligt plask. 
   
Jag och Svenne bestämde oss för att dela på oss. Någonstans måste ju bävern dyka upp. Han gick nedstöms och jag uppströms. Efter en stund tyckte jag att jag såg något på andra sidan bäcken en bit framför mig. Jag tog ner bössan från axeln och tittade efter i kikaren. Jo, visst där var bävern. Jag blev lite nervös hade ju inte skjutit så mycket vilt tidigare,  men smög mig sakta fram. När jag tyckte att jag hade bra läge lade jag ann och siktade på bävern som satt och åt. Jag skött ett skott och bävern föll ihop på en gång, död ögonblickligen. Jag hade hoppats på att bävern skulle falla ner i bäckvattnet och föras med strömmen mot min sida där bäcken gjorde en krök.  Men den låg kvar. 
    
Strax därefter kom Svenne, han hade så klart hört skottet. Vi hade med oss ett femmeters metspö där vi satt fast en ordenlig krok på linan. Vi försökte kroka fast bävern men bäcken var för bred, vi nådde den inte. Vi funderade hit och dit hur vi skulle göra. Tillsist kom vi framtill att det är ju fakiskt skytten som måste se till att få hem "bytet" och det fanns ju inget alternativ annat än att simma.  
    
Det var bara att börja ta av sig. Iklädd endast i långkalsonger och korttröja var det till att hoppa i. Det var djupt på en gång och när jag kände hur kallt vattnet var gick det nästan inte att andas. Lungorna liksom drog ihop sig och jag flämtade till (Svenne sa att det lät mer som iiiiiihhhh och han skrattade gott åt mig, den fulingen!). Jag simmade tvärsöver bäcken, strömmen drog mig med så jag kom upp på kanten en liten bit nedanför bävern. Väl uppe på andra sidan skyndade jag fram till bävern och lyfte upp den. Då jag kände hur tung den var (ca. 20kg) insåg jag att jag omöjligt skulle kunna hålla den i ena handen och simma tillbaka, inte i strömmen. Jag frågade Svenne om han hade kängor (själv hade jag stövlar) och bad honom kasta över ett skosnöre åt mig. Det tog några minuter för Svenne att lossa snöret, knyta fast det runt en sten och kasta över det till mig. Under tiden frös jag ordenligt och ropade nog mer än en gång till honom att rappa på. 

När jag väl fått snöret knöt jag först fast det runt bäverns svans och sen runt min vrist.  Sedan var det bara att hoppa i igen och simma tillbaka med bävern på släptåg. Uppe på andra sidan var det till att snabbt ta av sig de blöta kläderna och på med de torra ytterplaggen. Det var härligt kan jag lova! Det höll på att mörkna och vi begav oss hemåt. Hemma flådde vi bävern tillsammans och sedan tog vi oss en härlig varm kopp te. Jag fick senare ett särskilt Bäverdiplom av mamma och Bäverskinnet blev berett av min farbror Nisse och hänger över fåtöljen i mitt vardagsrum.


(foto wikipedia)

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s