Tack

Aliquantus för din fina kommentar. Känns extra kul att den kommer från dig eftersom jag vet hur otroligt intelligent du är. Tänk om jag kunde ha några av dina kunskaper då jag sitter och tragglar med matten och fysiken och känner mig allmänt hopplös…Tycker att det är helt fantastisk att det finns personer som du, som hjälper oss andra på traven.

Som svar på din första frågan om jag ser vasaloppet så svarar jag: Absolut! Skidåkning är min favoritsport och vasaloppet är heligt. Det är en trevlig tillställning att se på som du skrev, och extra kul är det att Nils lillebror åker och ifjol var han bland de 150 bästa. Ska bli spännande att se hur det går för honom imorgon. Jag skulle själv också vilja åka det, men trängseln känns inte så lockande…och nio mil är långt! Öppet spår är nog det som skulle gälla för mig då. Jag är säker på att du klarar ditt mål att åka det någongång! Backhoppningen på nyårsafton har jag emellertid aldrig sett, men det är trevligt med familjetraditioner :).

Om jag tror att man föds in i jagandet? Ja, det tror jag i stort. Ibland kanske det inte är föräldrarna själva som jagar utan någon annan släkting eller person i bekantskapskretsen som väcker intresset. Så gott som alla jägare jag känner har fått följa med på jakt sedan de var små och sen blivit bitna. Men det finns också en del jägare som fått upp ögonen för jakt på senare år. Vi påverkas nog alla av våra föräldrar och de är ju våra förebilder som barn. Så det är nog naturligt på både gott och ont att barn går i föräldrars fotspår. Men om jag ser till mig själv är det endast jag som blivit biten av jakt av vi systrar, de har andra intressen istället. Så lite är nog i generna också :).

Min farmor (som är min stora idol) är väldigt troende och hon skjutsade oss alltid till "Kapellet" som vi kallade det när vi var små .Där vi fick undervisning om Gud och Jesus på ett lekfullt sätt och när jag var liten bad jag alltid fadervår innan jag skulle lägga mig. Men sedan när jag blev äldre växte det liksom bort. Många gånger tror jag att man som barn följer nära och kära, men att när man växer upp och mognar hittar sin egen väg. Men den vägen behöver ju inte alltid innebära att den motsätter sig föräldrarnas. Huvudsaken är nog att man känner sig nöjd och tillfreds själv. Vad tror du?

Tack och lov säger farmor att hon tror att jag kommer till himlen ändå.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s