Att vara kvinna och jägare

Jag har ju i följt med på jakt sedan barnsben och började jaga tidigt. Genom åren har jag mött mängder med "hundgubbar" och "storjägare" och "storskyttar". Alla i jaktlaget jag jagar i är väldigt trevliga och jag har aldrig hört en enda gliring om att jag är tjej, men så finns det ju faktiskt en kvinna till i laget som är en av våra vassaste passkyttar.

Men ibland upplever jag att man inte riktigt blir tagen på allvar som tjej. När man skjuter på ett nytt ställe så ska alltid någon komma fram och ge tips och råd på allt möjligt innan skjutandet drar igång. En kväll för ett par år sedan då vi sköt trap kom en äldre karl kom fram till mig och sa: Herrejemans, jag tror du klådde de flesta av oss idag! Innan vi sköt hade han tittat lite misstroget på mig. Flera gånger när vi varit och hälsat på olika jägare och hundfolk så har de skakat hand med alla "gubbar" som varit med i följet. Men när jag sträcker fram handen har de redan vänt sig bort och börjat prata med de andra karlarna. Kvar står jag och känner mig hur fånig som helst. Aldrig att någon frågar mig hur min höst har varit eller hur hunden fungerat, det tas liksom för givet redan vid första anblicken att jag inte är någon att "snacka med". På omvägar har jag fått höra att  folk tror att det inte är jag som jagar utan pappa. Många tror att jag följer med pappa eller Nils någon gång på jakt och nöjer mig med det. Men då tar man miste för jag jagar så mycket jag bara kan och hinner under hösten. Nils blev ju för övrigt intresserad av mig från första början för att han hade hört att jag var jakt och hundintresserad och det är nu mer än sju år sedan.

Jag är ju en av hundförarna i laget och går ju såklart själv med hunn. När det är kalvjakt eller fågeljakt så är jag så gott som alltid ute ensam. Senast förra veckan sa pappa att min jaktlust måste ligga i generna. Eftersom han kan inte förstå att det blev jägare av mig såsom han trätte och läxade upp mig i skogen ibland. Han var inte alltid glad att ha en liten tös som absolut skulle följa med. Jag blev så glad för ett par dagar sedan då en karl berättade att en person sagt just så till honom, att jag inte är en "riktig" jägare, men då hade han minsann satt den personen på pallen. Folk som känner mig vet ju hur det ligger till.

Jag blev faktiskt glatt överrasskad på Elmia-mässan hur det var många som kom fram och pratade jakt med mig. Jag tycker att det är så roligt och spännande att få höra om andras jakter och hundar. Kanske har det att göra med att många som jag träffade har läst min blogg som ger en liten hint om vad jag är för en.

Hur har Ni upplevt att vara kvinna och jägare? Och karlar, vad tycker Ni egentligen om jagande kvinnor?

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s