Den gamla Puch Floridan´

Fick en flash-back då jag läste syster Lottas inlägg på hennes blogg.

När jag var en sisådär 14 år så drog pappa fram "gamm-moppen", en gammal puch florida som pappa och hans bröder roat sig kungligt med i ungdomens dagar. Jag tyckte ju att det var hur spännande som helst att för första gången få prova att köra en moped. Efter en snabb instruktion av min kära far, som stod brevid, så satte jag mig på moppen och kickade igång den. Ettans växel låg i och när jag släppte upp kopplingen var det nära att moppen stegrade sig eftersom jag så klart höll in gasen för fullt.  Sedan bar det iväg i hög fart, jag lyckades med en hårsmån att undvika att köra rätt in i hundgårdarna och när jag kommit till det gamla sågverket bakom huset så körde jag naturligtvis upp på flera timmerstockar som låg utanför, det var guppigt värre.
    Hur jag klarade mig från att inte ramla är en gåta för mig fortfarande. Bakom mig vrålade pappa, men jag hörde inte ord ord vad han sa. Helt skräckslagen höll jag in full gas hela tiden, inte begrep jag att jag skulle släppa den för att få stopp på åbäket.  Tillsist när jag hunnit till bygdegården (som ligger nära mina föräldrars hus) släppte jag gasen och mopeden stannade. Det var minsann en omtumlande första färd och jag drog en lättnadens suck att jag överlevt. Men sen var det till att försöka igen och jag lärde mig snabbt.

Sedan var det mopeden som gällde för hela slanten. Den var trimmad (så klart) och gick riktigt fort, hur fort törs jag nog inte skriva här :). Jag och en barndomskamrat till mig brukade fara ut på grusvägarna och köra. När vi åkte utför de brantaste backarna lade jag in friläget eftersom vi ganska snabbt hade märkt att vi fick upp den högsta farten då. En kväll när vi var ute så körde vi upp för en brant backe. När vi vände på toppen lade jag in friläget som vanligt och med skrattet i blicken tittade vi på varann innan vi började hurra utför. Det hade regnat mycket de senaste dagarna så mitt i vägen hade regnet skurit ett ordentligt spår, men det var inga problem att undvika. 
   När vi kommit upp i högsta farten hoppade det ut en hare mitt framför framhjulet och så klart ryckte jag till. Genast for hjulet ner i regnspåret i vägen. Det var sedan helt omöjligt att få kontoll på mopeden. Det kändes som om vi åkte slalom för den sladdade än hit och dit och det dröjde inte länge förrän vi flög. När jag slog upp ögonen nästa gång så var jag fastklämd mellan styret och tanken och hade skrapat upp ena armbågen. Ärret har jag kvar än. Min kompis var blåslagen hon också. Jag hade rätt ont i mina revben men lyckades ta mig loss. Mopeden startade på en gång men vi orkade inte dra tillbaka styret så den var omöjlig att köra. Så det var bara att börja styra mopeden den långa vägen hem, halta och lytta som vi var.
   Tur nog kom pappa efter en stund eftersom han blivit orolig över att vi varit borta så länge. För honom gick det hur lätt som helst att vrida tillbaka styret och jag minns att jag tänkte att det minsann är orättvist ibland. Vissa för kämpa och kämpa å sen kommer nån annan och fixar det lätt som en plätt…

Mitt allra bästa mopedminne är dock när jag och min syster Lotta var ute och körde. Vi var på väg ner till båthuset och vägen ner till sjön är väldigt, väldigt brant. Det var jag som körde och som vanligt la jag ur växeln och vi började hurra. När vi kommit upp i så pass hög fart att jag tyckte att det gick lite väl fort så började jag bromsa. Problemet var bara det att bromsen fungerade inte. Förskräckt tryckte jag ner foten så bromspedalen nästan tog i backen men farten bara ökade.
   Jag skrek åt Lotta att vi måste försöka bromsa. Men Lotta kunde inte bromsa eftersom hon satt så högt upp och nådde inte ner till marken med fötterna. Dessutom så gled hon hela tiden ner på sätet eftersom det var så brant så jag hamnade mellan tanken och sätet (om ni kikar på mopeden så förstår ni hur jag satt). Jag satte ner fötterna men det gick alldeles för fort för att det skulle hjälpa. Mitt i brantaste partiet gör vägen en skarp högersväng. När vi började närma oss kurvan insåg jag ju att vi omöjligt skulle klara den i den höga farten. Vi skulle i stället åka rätt in i ett stenröse. Jag skrek inte men jag minns att jag tänkte att nu får det gå som det går och blundade. Jag var helt inställd på det värsta.
   Men, som genom ett under, fick jag in en växel. Jag har ingen aning om hur. Hackande började mopeden sakta in och tillsist stannade den helt. Jag hade aldrig lärt mig eller ens kommit på tanken att jag kunde stanna mopeden genom att lägga in en växel. Jag och Lotta hoppade av mopeden och styrde in till vägkanten. Sedan la vi oss raklånga ner och bara stirrade upp på den blå himlen. Jag tror jag minns hur de molnen såg ut än idag. Efter en liten stund tittade vi på varandra. Lotta flinade och ja, vi började tokskratta. Vi skrattade så att tårarna sprutade. Jag kan aldrig åka ner till båthuset utan att tänka på hur den där mopedfärden kunde ha slutat. Men vi har haft mycket roligt åt det efteråt!

(det är inte vår puch florida på bilden, den vi har är mera blek i färgen, inte alls så polerad men mycket charmigare)

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s