Harjakt

Imorse var det harjakt som gällde. När jag steg upp var det minus 4.5 grader, kallaste morgonen hittills i höst. Spela drev redan för fullt när jag kom ut på pass. Farbror Nisse fick se skymten av haren men jösse klarade sig idag.

Det finns en liten historia bakom om hur hamiltontiken Spela kom i farbror Svennes ägo. Våren 2003 tog jag studenten och efter det jobbade jag inom hemtjänsten. Bland annat ingick det i arbetet att servera i en matsal där pensionärer och vårdtagare brukade äta lunch. Det var många utifrån som också kom för att äta där och för att få träffa lite folk. Det var verkligen en jättetrevlig stämning och jag har många härliga minnen från den tiden. 
    Bland annat var det en äldre karl som heter Lennart Persson som brukade komma och äta. Han visste att jag var jaktintresserad och vi pratade alltid jakt och hundar då vi träffades. Hösten kom och Lennart som är en riktigt entusiastisk harjägare berättade om hur duktig Spela var. Jag å min sida talade om att vi inte riktigt var nöjda med Svennes smålandstövartik Sita. Hon vill knappt lämna våra fötter och sökte ingenting.
     Men en dag var Lennart lite bedrövad när han kom och åt i matsalen. Spela hade börjat bli för jakttokig. De senaste släppen hade Lennart fått tillbringa natten i skogen för att Spela vägrat ge med sig och inte gick att locka in. Dessutom låg jaktmarken inte alltför långt från en större landsväg så han var orolig att Spela kunde bli påkörd. Fullt upp och med en matbricka i handen föreslog jag att vi kunde ju byta! Sita var kanske inte en lika fullfjädrad harahund men hon var lätt att locka in och for inte långt. Dessutom var ju hundarna lika gamla. Lennart skojade och höll med. Men hur det nu kom sig så gav jag Lennart Svennes telefonnummer tillsist.  
   
Jag trodde att det skulle stanna där och glömde snart bort det. Men det dröjde inte alltför länge förrän Lennart ringde Svenne och ja, bytet var ett faktum. Svenne talade dock om för Lennart att skulle han vilja byta tillbaka var det helt i sin ordning. Det visade sig att Sita blev riktigt bra och till Lennarts stora glädje var hon lätt att ta fast. Och vi kunde inte vara något annat än nöjda med Spela heller. Men hon var från början omöjlig att locka in om vi inte sköt en hare och lyckades ta fast henne i samma veva, annars ville hon gärna driva nätterna igenom och aldrig lämna skogen. Numera är hon mycket lättare att få med sig hem, tack och lov.


Spela


Frostigt odonris


Längre ner efter denna ”väg” stod jag på pass


Vy från byn (Nästansjö) tidigt i morse


Det blev inte någon hare idag så jag bjuder på denna bild istället, ni får ursäkta den dåliga kvalitén.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s