”Jakten är Sveriges största djurskyddsproblem”


”Jakt är Sveriges största djurskyddsproblem. Långt mer än en miljon däggdjur och fåglar dödas av jägare varje år i vårt land. Dessa djur dör inte omedelbart efter skottet, mellan 15 och 30 procent av djuren skadeskjuts och får utstå ett onödigt lidande. Under älgjakten skadskjuts 14 procent av djuren, mer än 10 000 älgar, varje år. Trots eftersök med hund kan älgen få lida en längre tid innan den avlivas.

Hageljakt ger ännu fler skadskjutningar. Eftersom större delen av jakt med hagel sker på mindre djur innebär denna jaktform ett utdraget lidande. I dag jagas omkring 60 arter, varav de flesta ger obetydligt utbyte i form av kött. De 60 000 rävarna som årligen skjuts ihjäl tas exempelvis inte tillvara alls. Forskare på Naturhistoriska riksmuseet har undersökt rävar och funnit att cirka 30 procent av de lite äldre rävarna hade skador efter hagel.

En förklaring till hagelskadorna enligt forskarna är att vissa jägare slänger iväg ett skott så snart de ser en räv eller andra rovdjur. Varg påträffas inte sällan med avskjutna ben, käk- och bakdelsskottskador.Även fågeljakt bedrivs nästan uteslutande med hagel på flygande fågel. En undersökning gjord av Sveriges ornitologiska förening visar att sex av tio äldre sädgäss har hagel i kroppen. All fågeljakt borde rimligen förbjudas, men ett första steg kan vara att begränsa antalet jaktbara arter. Blyhagel har också visat sig ge sekundära skador genom att de skadade djuren äts upp av rovfåglar som örnar och falkar.

Även en del jägare anser att jakt med hagel på rådjur är en jaktform som borde förbjudas eftersom jakten ofta leder till allvarliga skadskjutningar med eftersök som följd. I Jaktkungörelsen skriver Naturvårdsverket att ”Vid jakt med hagelgevär efter rådjur och gäss bör skjutavståndet inte överstiga tjugo meter”. Är det troligt, med hänvisning till de omfattande problemen med skadskjutningar, att denna rekommendation efterföljs? Jakt är till allra största delen ett fritidsnöje för några procent av Sveriges befolkning. Kråk- och måsfåglar, men även räv och grävling, skjuts enbart för att jägarna vill eliminera konkurrenter om viltet.

Konkurrensskälet är också orsaken till den omfattande tjuvjakten på våra stora rovdjur – varg, björn, lo, järv och kungsörn. Det finns inget rimligt skäl till varför jägarna skall bestämma hur den svenska faunan skall se ut. Majoriteten av svenska folket vill till skillnad från jägarna uppleva en artrikedom i vår natur. Jägarnas viltvård är endast ett uttryck för önskan om att få fler möjligheter till jakt på arter som de anser sig ha rätt till. De levande djuren är naturligtvis ingens egendom utan snarare hela befolkningens gemensamma tillgång.

För några år sedan kom Europeiska jägarorganisationen (Face) och Europeiska fågelunionen (Bird life) överens om att ingen jakt skulle ske på arter som minskade. Därför bör till exempel jakten på både tjäder och orre omedelbart avbrytas. Dessa arter minskar i Sverige, framför allt till följd av det rationella skogsbruket, och bör därför fridlysas. Vi vill även se ett jaktförbud på rovdjuren och arter vars kött inte tas tillvara. Även hageljakt på flygande fågel och på rådjur borde omedelbart förbjudas för att minska den stora skadeskjutningen.

Sedan 1939 har Svenska jägareförbundet statens uppdrag att sköta jakt- och viltvårdsfrågor i Sverige. Problemet är att viltvård i dag endast innebär att främja tillgången på jaktbart vilt. Det är dags att införa begreppet faunavård och därmed ge den stora majoriteten natur- och djurvänner inflytande över vår i dag onaturligt sammansatta fauna. Med hjälp av faunavård skulle man kunna stävja jaktens avarter som nu innebär ett stort lidande för våra vilda djur.”



Detta stod att läsa på aftonbladet.se (fråga mig inte varför jag ens gick in på den sidan). Sånt här gör mig så oerhört upprörd eftersom personer som skriver sådana här artiklar ofta inte har en aning om hur verkligheten ser ut. De har inte tillbringat mer tid i skog och mark än vad jag själv gör på en månad, och speciellt inte i jaktligt sammanhang. De tar som vanligt till statistik och spännvidden är stor. Det är till exempel en enorm skillnad på 15 eller 30 procent skadskjutningar. De skriver även om att naturhistoriska museet har undersökt räver och att 30 procent av de lite äldre rävarna har skador efter hagel. Men det står aldrig om hur många dessa rävar var och om de siffrorna kan anses vara representativa för den mängd rävar som skjuts.

Dessutom hänvisar de till jägare som om vi vore blodtörstiga fånar som vill utrota allt vi inte kan skjuta på. Men jag vågar påstå att skulle man jämföra faunakunskaper mellan en jägare och gemen innerstadsbo, skulle jägaren vinna med hästlängder. Men jag vill tillägga att jag tycker att vi jägare har ett ansvar att se till att dessa jaktkritiker/motståndare inte får vatten på kvarn. Summasumarum = jaktetik.

Författarna till artikeln skriver att djuren upplever ett onödigt lidande, men oavsett om viltet blir skadskjutet (vilket sker i en minoritet av fallen) eller inte så är det ändå betydligt skonsammare för till exempel en älg att falla för en jägares kula än svält, vargkäftar eller en björns ram. Och framför allt har de djur som skjuts under jakt levt ett fritt och naturligt liv. Jämför exempelvis med grisuppfödningsdebatten som i allra högsta grad är aktuell nu eller att djur som skickas till slakt får åka orimligt långa sträckor (ofta över 50mil) i trånga transporter och utan vatten. Jägare är inte ett hot mot vår fauna, när ska icke-jägare inse detta? Däremot är ensidigt skogs- och jordbruk, klimatförändingar och miljöförstöring ett allvarligt hot. För att inte tala om urbaniseringstrenden och vår västerländska livsstil där allt går ut på att konsumera mera. 

De skriver om att blyhagel visats sig ge sekundära skador på rovfåglar men…de skadorna är nog inte jämförbara med de efterverkningar som till exempel PCB, kvicksilver och DDT ger. Dessutom står det i texten att ”det finns inget skäl till att jägarna ska bestämma hur den svenska faunan ska se ut” och självklart finns det inget skäl till det, men det finns inget skäl som visar att så är fallet heller. Däremot är det ganska befängt att människor som aldrig satt sin fot i en lerig åker ska bestämma hur vi på landet ska leva.

Jag som nyligen var på Öster Malma och såg en föreläsning om just viltvård kan intyga att det inte enbart handlar om att gynna de arter som är jaktbara. ”Jägare söker såväl naturupplevelser, som tillgång till starka stammar av jaktbart vilt som kan beskattas. Ett varierat landskap rikt på mångfald erbjuder överlägsna naturupplevelser, samtidigt som variationen ger goda förutsättningar för rika viltstammar genom större tillgång till skydd och föda. Naturvården och viltvården strävar i stor utsträckning efter att uppnå samma mål: ett varierat landskap med stor biologisk mångfald. Viltvård är naturvård.” – Fredrik Widemo, Naturvårdsansvarig Svenska Jägareförbundet.

Och även om det egentligen inte har med debatten att göra -tänk om alla dessa djurrättsaktivister och jaktkritiker kunde ägna lika mycket energi åt saker som i min mening är mycket viktigare än att ”hacka” på oss jägare, som jag skrivit förut, i regel är vanligt folk med sunt lantförnuft. De skriver att långt mer än en miljon däggdjur och fåglar dödas varje år av jägare i Sverige, men är det inte mer kännbart att över 41% av världensbefolkning inte har tillgång till rent vatten eller att 40 miljoner människor lever med hiv/aids eller det varje dag dör nästan 16 000 barn av svält…?

One thought on “”Jakten är Sveriges största djurskyddsproblem”

  1. Även om det här är ett väldigt gammal inlägg känner jag att jag måste skriva lite. Jag har inga erfarenheter alls om jakt, Jag är född och uppvuxen i Stockholm men jag älskar att vistas i våran natur och speciellt i våra fjäll. Jag inser att om jakten sköts på rätt sätt så finns det bara fördelar för samhället.

    Här kommer det.
    Men, om nu Orre och Tjäderns populationer har minskat så är väl det ett tecken på att det är en obalans i naturen? Antingen att jägarna har skjutit för många eller att fåglarnas konsumenter (räv?) har ökat. Du försvarar blyhagel med att det finns ju mycket värre gifter som dom kan drabbas av, det är ju ungefär som att säga varför ska vi bota folks sjukdomar när samma person ändå kan bli påkörd imorgon.
    Sen undrar jag varför man inte tar vara på rävarna som skjuts? Är man rädd för någon sjukdom?

    Sen vill jag säga att du behöver inte ta åt dig om du känner att du är oskyldig. Det finns ändå ingen som tar Aftonbladet på allvar 😀

    //F.d anställd på Aftonblandet Salescrew

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s