Pälsjägarliv av Helge Ingstad


Helge Ingstad 1899-2001 (foto wikipedia)

Jag läser ju mycket böcker i alla möjliga kategorier. Bland annat en hel del som handlar om jakt och vildmarksliv. Så jag tänkte att jag skulle tipsa om några av dem. Först ut är Helge Ingstads bok Pälsjägarliv. Det var säkert åtta år sedan jag läste boken men jag minns den fortfarande som en av de bästa jag läst. I boken får vi följa norrmannen Helge Ingstad i trakterna nordost om Great Slave Lake (stora slavsjön), Canada. Han övergav sin juristkarriär 1926 för att leva som pälsjägare i vildmarken i fyra år.

När jag läste denna bok blev jag verkligen fast. Den är otroligt spännande och intressant. Förutom skildringarna av naturen och trapperlivet så fängslades och roades jag av att läsa om indianerna, Klondyke-Bill, Hjalmar Dale, Antoine, Great House, Kajase och alla de andra. Ingstad skriver väldigt beskrivande och målande. Han var ofta i följe och hade kontakt med chipewyanindianerna. Mest tyckte jag nog om indianen Moose som kunde bege sig ut i språngmarsch i snön för att sedan lägga sig raklang på rygg med utsträckta armar och se upp mot solen och som kunde sjunga muntra melodier under farliga och arbetsamma passager med hundslädarna. En gång när de stod på svältens rand under en färd till Thelons källor och hundarna knappt orkade dra av hunger så var det Moose som räddade dem genom att outtröttligt förfölja och skjuta en rentjur. Märgen och fettet åt de rått nedsköjt med en skopa blod. Jag minns speciellt väl att det inte lätt att vara chipewyankvinna. När en kvinna hade menstruation betraktades hon som oren och fick inte åka i hundsläden, hon fick faktiskt inte ens gå i spåren efter släden utan var tvungen att springa brevid i lössnön. Alla redskap för jakt var förbjudna för kvinnorna, de fick inte rörda vid dem. Det betydde otur. En kvinna fick inte ro över ett nät på sjön, utan vackert ro runt det. Jägaren, mannen, skulle kvinnan tjäna och nåde den kvinna som inte lyssnat noga och inte hört slädbjällrorna som antydde hans ankomst. Det skulle finnas mat i tältet då han klev in. En rolig episod i boken är när Ingstad kommer till ett läger fullt med kvinnor som varit utan män en längre tid. Han blev sannerligen uppvaktad 🙂

Som jägare idag vill man ju gärna ha flera fina stekbitar i köttlotten men Chipewyanindianerna slängde stekarna till hundarna. Köttet närmast benet, märg, fett, njurar, lever, hjärta åt man däremot av hjärtans lust. Delikatessen var dock huvudet på djuret/renen. Huvudet stacks in i elden med hår och allt och sedan kunde de avnjuta en hel meny; hjärnan, fettet bakom ögonen, tungan och mulen med mera. Ibland var det specialrätter som soppa på ihopkokat blod och maginnehåll som packats i magsäcken. Det var också intressant att läsa om indianernas kost. Ingstad skriver att så gott som åtta av årets tolvmånader så åt indianerna kött. De var friska och starka och hade så gott som aldrig tecken på näringsbrist. Skörbjugg blad indianer som åt kött fanns inte. Men egentligen var det inte köttet i sig som var viktigast utan fettet. Om det blev knappt om fett så försvann orken fort. Indianerna kunde liksom sina hundar sätta i sig stora mängder kött och fett i en måltid och sedan klara sig länge på det. Den vite mannen hade det svårare.

Pälsjägarliv av Helge Ingstad är som sagt en väldigt bra bok. Både Lars Monsen och ”En vill mann” har inspirerats av Ingstad. Kort sagt, jag rekommenderar den varmt.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s