Det händer bara dig, Sara

Fredagen innan älgjakten började så hade jag Tjorven och hennes två småttingar (jo, det blev resultat av hennes rymmarfärder i våras) ute på gården. Jag var själv ute och grejade med lite av varje och det var fint väder så jag tänkte att katterna skulle må bra av att få vara ute och busa i solskenet. Men när jag skulle ta in kattungarna igen var de hopplöst borta. Tjorven däremot stod vid ytterdörren och ville in. Jag letade överallt efter kattungarna men tillsist blev det mörkt och jag gav upp, dessutom var jag tvungen att åka in till jobbet eftersom jag arbetade den natten. Precis samma sak som hände ifjol höst när Lillstrumpa försvann!
   När jag kom hem tidigt på lördagsmorgonen mötte Tjorven mig som vanligt och när jag stigit in genom dörren fick jag se Nils pejl ligga framme. Då jag fick en av mina briljanta snilleblixtar. Självklart skulle jag fästa pejlen på Tjorven, då skulle jag kunna se vart hon burit iväg med kattungarna! Sagt och gjort. Jag satte fast pejlen runt magen på henne och kontrollerade att den satt bra. Det såg faktiskt väldigt lustigt ut och det tog en liten stund innan Tjorven slutade att försöka bli av med den. Men till sist masade hon sig iväg men pejlen som en stor klump kring hennes midja. Jag stod kvar på bron med handenheten och såg vart hon for. Det var en väldans sväng hon gjorde. Först for hon trehundra meter på andra sidan vägen nedanför grishagen sedan svängde hon upp på vägen igen innan hon gjorde en spurt mot några små lador. Jag hade ingen brådska att följa efter henne utan tänkte att jag lätt skulle se på pejlen var hon stannat och troligtvis där skulle kattungarna vara.

Jag gick därför in igen och började fixa i ordning frukost till Nils (han får alltid fika på säng av mig när jag jobbar helg). Men innan jag var färdig så hörde jag en katt jama på bron. Vem stod inte där utanför om inte Tjorven. Men utan pejlhalsband. Jag tog handenheten och såg på den att halsbandet verkade ligga kring någon av de små bodar där jag sett att hon var sist. Ni vet ju att pejlar är ganska dyra saker och dessutom var det ju som sagt lördagen innan älgjakten skulle börja så jag övergav frukosten, drog på mig stövlarna och gick dit. Jag var ju helt enkelt tvungen att fixa hem halsbandet innan Nils upptäckte att det var borta!
   Vid bodarna letade jag överallt. Men nackdelen med halsbandet var att när jag kom nära det så stod det bara ”nära” på skärmen på handenhetern och det i en cirkel med en radie på tiometer. Det var omöjligt att lokalisera exakt vart halsbandet låg men tillsist kom jag i underfund med att det måste vara under en av bodarna. Jag kröp runt och försökte se in under golvet men icke. Tillslut insåg jag att jag inte hade något val…Jag var tvungen att säga till Nils vad som hänt. Det var med tunga steg jag gick tillbaka till huset vill jag lova.
   Jag skämdes som bara den och Nils sa åt mig att jag borde gå och lägga mig. Men det kunde jag omöjligt göra när jag ställt till det sådär och jag ville ju hjälpa till för att hitta pejlhalsbandet igen. För att korta ner historien lite så kan jag ju tala om att vi tillsist var tvungna att ta oss in i boden och lyfta på golvbrädorna, som tack och lov inte var fastspikade innan vi fick tag i halsbandet. Jag var överlycklig och Nils muttrade något i stil med: ”Varför händer sådana här saker bara dig, Sara?” Tyvärr hade jag inget bra svar på den saken, för han har helt rätt. Jag har en förmåga att ställa till det nu och då…

Halsbandet fick vi alltså tillbaka men inga kattungar syntes till. På söndagskvällen när vi satt uppe hos farmor fick jag en snilleblixt igen hur jag skulle bära mig åt. Jag skulle knyta fast en spårlina i Tjorven! Så jag höll Tjorven inomhus hela natten och hela måndagen. Jag ville att hon skulle vara mjölkstinn och orolig över sina småttingar så att hon skulle visa mig var de var. Utan lina skulle hon lätt springa ifrån mig. På eftermiddagen när jag kom hem från första älgjaktsdagen fick jag hjälp av min älskade syster Lotta. Tillsammans knöt vi fast en lina runt Tjorven och släppte ut henne. För var tionde meter la sig Tjorven ner och bet i snöret och hennes svans piskade fram och tillbaka. Hon tyckte verkligen inte att det var trevligt. Men tillsist vande hon sig och for iväg. Vi trasslade med linan genom buskar och snår, runt träd och jag vet inte allt. Men tillsist ungefär fyra hundra meter bort från huset så jamade Tjorven och jag hörde hur kattungarna svarade. Under en risig liten gran hittade vi dem! Vilken lycka!


En av småttingarna som var försvunna. Idag har den fått komma till sitt nya hem.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s