Klövkampens Starke

Vintern / Våren 2008 började jag att snegla lite på att ta en ny valp på återväxt.  Min äldre jämte var inte mer än 5 år men jag resonerade som så att när man köper hund så köper man ju en lott och har man otur och den första valpen inte blir något så hinner man ju med en ny valp innan gamlingen får pension och man är helt hundlös. Jag satt i alla fall och kollade annonser och uppfödares hemsidor och till mitt stöd hade jag jyckedata, hur gjorde de förr när de sökte valp? De gjorde nog som jag till slut gjorde – Magkänslan.

Eftersom det registreras över 1500 jämthundar varje år så är det en ren djungel att gå igenom, Lite som att hitta en nål i en höstack. Den här djungelvandringen slutade i alla fall med att jag fastnade för klövkampen, dels har de kommit riktigt bra avkommor från deras uppfödning och de hade den här gången riktigt intressanta linjer. Dessutom så finns Fajtas kullbror här uppe i Gällivare och den har fungerat riktigt bra. Jag bokade alltså en valp efter Fajta och  Zacko. Midsommarveckan hoppade jag i bilen tidigt en morgon och åkte de 46 milen ner till Nästansjö. Jag möttes av en otroligt vacker by och en Jämthundskennel som lämnat efter sig legendariska älgställare. Nu stod jag då där på gården i Nästansjö med en knippe Jämthundsvalpar som busade i kapp. Hur väljer man rätt? Och vem vet hur man väljer rätt?
   Jag fastnade för en hane som var lite mitt emellan, varken dominant eller mesig. När en flock med 8-veckors valpar rullar runt i gräset så ser de ju nästan lika ut. Och förmågan att ställa älg om ett år har man ju ingen aning om. Om en Jägare tar ny hund vart 7:e år så står han inför valet av valp kanske 7 gånger om han väljer första vid 18 års ålder.  Då kan man ju kanske fråga sig vem som kan välja valp? Nåväl jag fastnade för den här valpen som hade namnet Starke. Efter fika och älghundssnack så bar det av hem igen.

Sommaren gick och Starke blev en i familjen, han lekte med barnen som att han själv vore en människovalp. Väl under hösten fick jag så erfara Starkes valptänder när jag hittade mottagaren till min Garmin Astro på golvet svårt sargad av vassa valptänder. Den jakttagen fick jag plocka fram gammelpejlen.  Sommaren kom igen och jag gick på första utställningen i Juniorklass.  1:pris och HP och en seger i juniorklassen.
   Så kom första hösten för Starke och jag hade investerat i en ny pejl eftersom han hade tuggat sönder Astron, den här gången en GPS-pejl till Telefonen.  Jag hade veckan innan jakten gjort några släpp och Starke vågade söka korta turer. När väl jakten var i gång så gick det så där lagom trögt som det ska för en valp första turerna.  Så kom då en jaktmorgon då Starke försvann, pejlen hade så klart ingen mottagning där jag befann mig och jag svor över att hunden ätit upp astron. Efter en ganska lång stund så ropade jag på radion och fick så informationen att Starke skäller fullt ståndskall ca. 1km norr om mig i en bäckravin.
   Jag behövde inte gå speciellt långt för än jag hörde skallet dåna mellan gran och tall. Jag flyttade mig sakta närmare, sen satte jag mig lugnt ner och lyssnade. Lugnt och metodiskt vaggade han in älgarna i trans. Jag smög upp på ståndet och såg Starke jobba med Ko och Kalv. Efter en stund fick jag skottläge och kunde fälla kalven. Starke slickade lätt på kalven och fortsatte sen med kon.  Jag konstaterade att Starke hade förvandlas från den där elaka valpen som åt upp pejlen till en riktig ståndhund. Allt var förlåtet.

Jag anmälde honom till Jaktprov och det gick efter lite otur bra och när hösten var över så hade vi bara ett första pris kvar för att han skulle få sitt Jaktchampionat. Vintern kom och i Mars gick vi vår första utställning i Jaktklass i Överkalix vi bärgade första Certet och i Maj åkte vi till Luleå. Vi tog hem Cert nummer två och vann jaktklassen. Efter att i början på augusti missat certet i Överkalix så valde jag att åka ner till Lycksele för att innan jakten kanske med tur få det sista certet. Sagt och gjort vi hoppade i bilen och åkte ner. Det blev en lång dag bland 110 Jämthundar. Men det var värt all väntan eftersom vi åkte hem som Bäst i rasen och med det tredje certet. Jakten rullade på och vi fick jaktprovsstart ganska sent, efter en lång dag i skogen så hade han skrapat ihop 86,5 poäng och förvandlades till en Svensk dubbelchampion.

Att han tuggade sönder den där Astron har jag förträngt och förlåtit honom för. Han blir nu till våren 3 år och kan titulera sig dubbelchampion och förhoppningsvis går vi en rolig höst till mötes. Det jag tycker är styrkan hos Starke är förutom att han hittar älg, är helt klart hans lugn i upptaget. Det rör sig sällan från upptaget. Och missar man i ansmygningen så är det inte hela världen, han är bra på att få stopp på flyende älgar. Och sen fungerar han i familjen, han är en i gänget och leker gärna med barnen som är 4 och 5 år gamla. Visst hade Starke bra och starka linjer men samtidigt har vi haft tur att vi lyckats på rätt dagar. För alla kan ha en dålig jaktdag oavsett titel. 
   Men en sak har jag lärt mig i alla fall: Du kan aldrig räkna hundens jaktmognad i ålder. Den räknas i antal jaktdagar. Ger man hunden en ärlig chans så förbättrar man ju oddsen att få en champion i snöret. Att man sen råkar välja en valp som råkar göra rätt i tidigt skede handlar nog mer om tur än skicklighet.

Jag fastnade för en Klövkampare och Starke, och det är jag otroligt glad över.
/ Magnus Röjlind

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s