Den största gåvan

Det känns fortfarande helt förunderligt att jag är mamma. Att småbarnslivet inte alltid är rosenskimrande hade jag ställt in mig på redan under graviditeten. Jag såg framför mig sömnlösa nätter, ändlöst barnskrik, bajsblöjor och barnvagnspromenader mitt i natten. Men så kom Klara och hon sov nästan hela tiden de två första månaderna och jag upplever än så länge att hennes signaler är lätta att förstå. Just nu är det hon som är min vägvisare och inte tvärtom. Det är inte alls lika jobbigt som jag hade trott att det skulle vara med ett litet barn. Att det många gånger är arbetsamt att vara småbarnsförälder bestrider jag inte och jag beundrar verkligen mammor och pappor som har flera barn att hålla reda på. I vissa lägen brukar jag tänka: ”Herrejösses, hur skulle jag ha gjort om jag haft en till…”. Det jag menar är att det inte är lika tröttsamt med barngråt och blöjor som jag trodde att jag skulle tycka. Klara kan knorra och protestera ibland, även om det är sällan och hon är fortfarande rätt morgonpigg. Men i jämförelse med vad jag föreställde mig så är det ingenting.

Jag försöker att fokusera på allt jag kan göra och allt jag får uppleva med Klara och inte på det jag just nu inte kan ta mig för. Det är bara att acceptera att jag inte kan göra precis som jag vill längre och istället bara njuta av att vara nära och lära känna mitt barn. Visst tycker jag att det är väldigt skönt att få några timmar för mig själv på kvällen och ibland längtar jag efter att jobba igen. Vi försöker också se till att var och en av oss får egen tid även om det inte alltid är lätt. Men i det stora hela känns som en ynnest att få vara hemma med min lilla dotter, lära känna henne och se henne utvecklas.
   Jag ställde som sagt in mig på det slitsamma föräldraskapet men jag hade inte kunnat föreställa mig all denna kärlek som plötsligt strömmar i kroppen. Att jag kan stirra på min dotter till och med när hon sover så att jag nästan får ont i ögonen och att hennes leende och skratt går rakt in i hjärtat. Ett barn är sannerligen en gåva!

Klara sitter ofta i barnvagnen och tittar medan jag grejar med diverse. Jag tycker att hon är så fin i denna som hennes farmor Ingrid har stickat. Den gammelrosa färgen tycker jag mycket om.

2 thoughts on “Den största gåvan

  1. Passa på att njut av varje ögonblick med Klara, det gjorde jag med mina barn då de var små. Man saknar den tiden då de är vuxna…

  2. Du är så duktig på att skriva blir imponerad varje gång ja läser din blogg. Det är inte alltid så lätt att ha små barn hemma men det är även väldigt roligt och se när dom utvecklar sig dag efter dag det kommer något nytt varje dag nästan tycker jag. Innan man fick dag kunde man göra lite som man ville och kände för men nu får man vänta tex med att städa tills sambon kommer hem eller när dom sover på dagen el på kvällarna när dom sover. Är även en stor omställningen när dom små kommer då är de inte bara sig själv man har att tänka på utan en till som ska ha mat och massa annat. Tiden går alldeles för fort egentligen så passa på att ta vara på tiden som är kvar tills du börja jobba igen. Vad klara ha blivit stor ska bli så kul att få träffa henne hoppas jag hinner de nu när jag kommer hem igen till veckan.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s