Genustänk

Jag har alltid tyckt att det är viktigt och även intressant att fundera kring och tänka på hur människor blir bemötta på grund av sitt kön och vilka föreställningar vi själva har. Jag upptäcker själv att jag flera gånger faller in det gamla mönstret, men genom att vara medveten om det kan jag jobba med det och försöka förstå varför.
    Det finns en familj i Kanada som vägrat avslöja könet på sitt barn. Föräldrarna menar att de inte vill tvinga på sitt barn en könsidentitet utan låta barnet upptäcka det själv. Det blev naturligtvis folkstorm och föräldrarna mötte hård kritik. Även personer som Underbaraclara fick ta emot kritik och ständiga förfrågningar när hon inte avslöjade könet på sitt barn och häftiga bloggerskan Lady Dahmer får också fördömanden bland annat för att hennes dotter inte visste om att hon var en ”flicka” innan hon började dagis.

Personligen tycker jag att det är skrämmande att vi redan direkt efter födseln behandlar pojkar och flickor så olika. Varför ska vi befästa könsroller på barnen som de ännu inte har? Kön föds man med men inte en könsroll. Själv hade jag ingen aning om vilket kön barnet hade när det låg i magen. Jag fick många förfrågningar och det var till och med en person som sade till mig att jag borde veta. För jag var ju mamman (pappan förväntades inte ha lika noga koll). Men jag visste inte alls och jag hade heller inte något annat önskemål annat än att barnet skulle må bra. När Klara kom var det självklart att det var hon som legat därinne hela tiden och det känns helt fantastisk att vara hennes mamma. Jag skulle aldrig ha orkat hålla barnets kön hemligt men jag kan inte låta bli att tycka att det är fascinerade och bra att det finns människor som kan det. För att det skapar debatt och för att det förhoppningsvis väcker en tanke hos oss andra om varför det är så viktigt egentligen att veta barnets kön. Ett barn är en ny liten människa och individ, räcker inte det?
     En gång när jag var ensam hemma med Klara fick jag besök av en manlig bekant. Han menade naturligtvis inget illa men jag reagerade på när han sade i smått medlidande ton att Nils måste vara besviken för att det inte blev en liten jägare (liktydligt med pojke). Jag svarade att vi är hur lyckliga som helst över vår dotter och Klara kan bli minst lika mycket jägare som vilken kille som helst och vill hon att inte jaga så är det helt okej. Det är hon själv som kommer att bestämma det. Det jag reagerade på var dels den absurda föreställningen om att Nils skulle vara besviken över sitt barn för att hon är en flicka och dels den gamla fördomen om att det bara är killar som kan jaga (den mannen visste tydligen inte att jag sköt betydligt fler älgar än Nils ifjol, då jag dessutom var gravid).

Att tänka i ett genusperspektiv handlar inte om att klä flickor i blått och pojkar i rosa. Klara har plagg i båda färger och jag tycker att rosa är en fin färg. Det händer också att jag klär henne i klänning och strumpbyxor. För mig handlar det om att uppfostra ett barn som i första hand ser människor som människor, inte uppdelat i kön. Och ett barn som lärt sig att få uppskattning för sina handlingar och inte sitt yttre. Jag tycker inte om att flickor redan som små betydligt oftare får beröm över hur de ser ut och vilka kläder de har, än de får beröm för vad de faktiskt gör. En pojke som bygger ett torn av lego får beröm över hur duktig han är som kan bygga så högt. Men vem berömmer en flicka för att hon leker med sina dockor och skapar relationer?.
    Kvinnor och män är olika rent biologiskt och det finns mycket i vårt beteende som bottnar i det. Inget fel i det, det är snarare så att det är olikheterna som ska värdesättas och de ska vara värda lika mycket. Men mycket av vårt beteende är också socialt betingat. Små barn möts av olika förväntningar och vi vuxna (och även andra barn) bekräftar deras beteenden positivt eller negativt. En pojke som beter sig ”som en flicka” korrigeras och tvärtom. Och barnen i sin tur plockar upp omgivningens reaktioner och lär sig snabbt hur de ska bete sig för att uppfattas som ”rätt”.
    Klara kommer att veta om att hon är en flicka och hon kommer att upptäcka det själv utan att jag bäddar in henne i ett ”rosa moln” innan hon ens själv har bett om det. Jag vill att hon ska vara stolt över sitt kön, men framför allt vill jag att hon ska vara stolt över att vara den hon är.

7 thoughts on “Genustänk

  1. Hej Sara,

    håller helt med dig! Vi fick en pojk och alla tog för givit att han skulle bli en jägare, precis som sin pappa (fastän jag också jagar). Aron har följd med på jakt också från det att han låg i magen, bebis och nu. Han är inte så intresserad som jag hoppades på, men det kanske kommer eller inte. Jag har lärt han att tjejer kan vara som killar, att dom också kan göra killgrejer och till och med bättre en killar ibland. Skjutning t.ex. är jag näst bäst i , i jaktlaget (gubben skjuter bättre :)) och många säger att det bero på att en kvinna är mjukare i kroppen. Jag har sagt till Aron att det inte är fel att leka med tjejer. Han blev retad engång för att han hade så många tjejkompisar, då berättade jag för honom att ingen retade mina killkompisar, för att de kom hem till mig och ”lekade”, så nu skiter han i att bli retad. Jag kör motorcykel, jagar och göra mycket som hos andra tycks vara pojkgrejer. Aron tycker detta är helt natruligt. En dag kom han hem och sa att han ville ha en rosa tröja. Köpte en =)

    Dessa fördomar om jag som tjej som jagar, märks mer hos dem utlänningar som bor i byn. Dem tycker det är konstigt att en tjej kan döda ett vackert djur, men jag tar det mest som oförstånd.

    Slutligen en sak som gjorde mig smått irriterad var då jag var på utställning med finsk spetsen. Då frågade en gubbe, min gubbe om hunden jagade bra. Han tog förgivit att det vara jag som ställde hunden och att Per-Ola jagade med den. Men gubben min svarade snabbt, ”det är käringas hund. Vet inte hur den går i skogen, men han måste gå bra, för hon har fågel med sig hem jämnt, då hon har varit ute =)

    Men en sak är säkert, jag som jobbar med små barn, det märks hos många barn att dem är födda i sina könsroller. En flicka vaggar dockan fint i armarna, medans en pojke drar i håret efter golvet =D

  2. Hej!

    Jag håller fullständigt med dig. Jag har själv två barn, min son är 2,5 år och min dotter är snart sex månader. Vi jagar både min sambo och jag och försöker ha med barnen i den mån det går vid jakt, slakt och skogsliv i stort. Det är ingen självklarhet att våra barn kommer vilja jaga senare i livet, men vi hoppas såklart att de kommer vilja dela vårt intresse för djur och natur. Många ser sonen som den självklare nye jägare i familjen och därför blev jag så glad när min dotter fick en liten jaktryggsäck, kniv och järpvissla i doppresent av sin farfar (vilket sonen också fick). Sen återstår det att se om de vill hänga med och vissla järpe eller om jag får fara själv:) Ha en fortsatt fin höst! Hälsningar Ingela i Älvsbyn

  3. Hej Sara!

    Grattis till er dotter!

    Det är alltid intressant med ”genustänk”! Ni verkar ha en bra inställning inför framtiden. Folk i allmänhet är så ”traditionella” i sitt tänk. Stå på er och var stark inför framtiden!! Det har ni allt att vinna på.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s