Nässlorna blomma av Harry Martinson

”Systrarna ropa till honom att inte springa bort. Men han jagar en gul aftonfjäril som flyger och fladdrar, utan ro. Den far iväg som ett löv som singlar från ett höstträd. Den vill inte in i halmhattens örnmage. Den vill fly från djuret Barn, för vilket fjärilars släkte har den stora fasan. Barnet är fjärilens tiger och krokodil. Så går jakten.”

Sedan Martins far dött i tuberkulos och modern övergivit barnen för att resa till Amerika, försöker äldsta systern Inez desperat hålla samman familjen. Trots att hon själv är sjuk uppbådar hon sina sista krafter för att hålla skenet uppe och ta hand om de yngre. Men tillsist faller hon utmattad ner på köksgolvet och tar sitt sista andetag. Kvar blir minstingen Martin och de andra systrarna. De utackorderas på socknen, alla åt var sitt håll. Martin kommer till olika hem och möter olika människor. Tillsist hamnar han på fattighuset bland åldringar, krymplingar och psykiskt sjuka. Han längtar efter värme och kärlek på ett barns desperata sätt men möter kyla och oförståelse. Allt eftersom upptäcker Martin den vuxna världen med dess falskhet och grymma skenhelighet. De människor som visar honom en gnutta kärlek försvinner ur hans liv en efter en.

Nässlorna blomma är en speciell läsupplevelse. Man får ta del av barnet Martins värld. Ibland är den trång, självömkande, feg och inställsam ibland rörande eller bara outsägligt sorglig och kärleksfattig. Martin är så mycket ett barn och så mänsklig. Jag berörs mycket av den lille pojkens öde. Vill så gärna ta honom i famn och visa att det finns värme och hopp. Boken är en skildring av ett sockenbarns uppväxt i Fattigsverige utan försköning eller förmildrande. Skriftspråket är enastående. Det är bara verkligt skickliga författare som kan skriva så som Martinson. Med få ord rymmer han mycket känslor. Han skriver vackert och precist, det är inget annat än skönhet med ord och han gör skrivandet till en konstform.

 ”När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen. Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickeriet inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar! ”

Harry Martinson är en av våra stora svenska författare och poeter. Han fick nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson. Nässlorna blomma är delvis självbiografisk och påminner en hel del om Harrys egen barndom. Jag vill också passa på att rekommendera Harry Martinsons andra romaner och diktsamlingar.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s