Tio år tillsammans

I maj månad firade jag och Nils tio år tillsammans. Tänka sig, jag var bara 18 år då vi träffades och ett helt decennium har gått sedan dess. Nu har vi barn, hus och hundar och delar livet tillsammans.

Jag och Nils sågs för första gången när han och hans pappa kom för att titta på hundarna. Jag fick minsann höra av både pappa och mamma att: ”den där Karlssons pojk verkar trevlig” och de nämnde att han frågat efter mig en gång när han hälsat på då jag var ute och åkte skidor. Det hörde inte till vanligheten direkt, att någon frågade efter mig!
Ett tag senare, på Valborg närmare bestämt, sågs vi på en dans och någon vecka därpå fick jag ett sms av honom. Vi bestämde vi oss för att träffas efter att vi ringt och pratat med varandra några gånger. En fin vårkväll for vi ut med kanoten. Det var riktig sommarvärme i luften och längs bäcken vi paddlade efter sjöd det av liv. Vi skrattade en del när vi fick bära kanoten över några träd som fallit över men annars pratade vi inte så mycket. Vi var nog lite blyga bägge två.
När vi var på väg hem bad Nils mig stanna till lite. Han berättade att han aldrig mött en tjej som mig förut och att jag påminde om ett skogsrå där jag gick framför honom på stigen. Jag kände mig inte som ett skogsrå direkt, klädd i gummistövlar och jaktbyxor. Jag svarade ingenting men kunde inte dölja ett leende innan jag vände mig om och fortsatte gå. Nils sade inget mer heller. Men inombords jublade jag och jag kände så starkt, trots att jag knappt visste vem han var ännu, att det var hos honom jag hörde hemma.

Fortfarande idag känner jag likadant. Nils är en fin människa och han har en förmåga att få mig att känna mig trygg och värdefull. Han lyckas alltid locka mig till skratt, förr eller senare. Till och med när jag är så arg, bångstyrig eller tjurig att det ryker ur öronen på mig. Alla har vi våra bra och dåliga sidor och toppar och dalar, men det är den grundläggande känslan som är viktigast.
Häromveckan låg jag vaken och kunde omöjligt sova. Det är inte likt mig men senaste tiden har jag haft några sådana nätter. Utan att säga något eller ens öppna ögonen sträckte Nils ut handen slöt den om min. Bara känslan just där och då fick mig nästan att börja gråta. Av lycka, tacksamhet och kärlek. Att jag har honom och att han finns där. Det är verkligen fantastiskt att ha en annan människa brevid sig och som faktiskt älskar en och som man älskar tillbaka.

Jag, Nils och Klara på hennes dop ifjol sommar. Jag har faktiskt inte så många bilder på mig och Nils tillsammans, eftersom jag är den som för det mesta är bakom kameran.

3 thoughts on “Tio år tillsammans

  1. Stort grattis och vilken sagolik historia. Per-Ola och jag firar 13 i år och hur han och jag träffades, är också ett äventyr för sig. Har samma känsla som dig, lycklig över att hitta den rätta, att vi hör ihop. Ha en fin dag och klappa magen ♥

  2. Å vad du skriver fint, Sara! Och vilken vacker berättelse! Det känns när man träffar er att ni har det gott tillsammans. Nästa år har Peter och jag 40 år tillsammans och vet du, jag kan känna precis likadant!

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s