Herr och fru

Ja, vi är ju lite traditionsenliga och bestämde oss för att giftermålet skulle ske inom ett år efter att Nils friat. Planeringen och förberedelserna löpte på bra. Men dagen innan bröllopet blev Klara riktigt sjuk och när hon inte blev bättre på kvällskvisten utan allt sämre ringde jag och pratade med en jourdoktor som rådde oss att åka akut till Lycksele. Dit är det tretton mil enkel väg och klockan var tio på kvällen. Vi fick barnvakt till Sofie och åkte iväg. Vi hade en del förberedelser som inte var färdiga ännu men Klara var riktigt dålig i bilen och orkade knappt nicka till svar när jag pratade med henne. Jag kände där och då att det fick gå som det ville med bröllopet och såg framför mig hur vi fick ställa in alltihop. Det viktiga var att det inte skulle vara något allvarligt med Klara. Väl i Lycksele tog de hand om oss snabbt då de fick veta att vi skulle gifta oss dagen därpå. Läkaren gav oss ok att åka hem igen och jag kände mig lättad då sänkan inte visade någonting. Men klockan var strax före tre på natten när vi var hemma och allt det jag tänkt förbereda skulle jag inte hinna med! På morgonen var Klara fortfarande sjuk men så pass bra att hon åt en isglass och orkade sitta i mormors knä. Allt kanske inte blev exakt som vi tänkt oss men med tanke på dagen innan blev det riktigt lyckat ändå. Tack vare alla som ställde upp och hjälpte till! Precis som en av våra gäster uttryckte det bjöd dagen på dramatik, skönhet, kärlek, vänskap och glädje. Och till och med en störtskur som kom precis när vi hade satt oss i bilarna och åkte från kyrkan! Men regn betyder ju tur och det slutade nästan lika fort som det började.

Vi gifte oss i Svannäs Gårdskyrka som Nils farbror Lalle är upphovsman till och vigselförrättare var vår granne och frälsningssoldaten Åke Löfqvist. Efter vigseln var det kalas och fest nere på Kolgården vid logen. Det blev en fantastiskt dag med våra underbara familjer, släkt och vänner! Jag vill passa på att återigen tacka alla som hjälpt till på alla möjliga olika sätt, alla som delade dagen med oss och alla gratulationer! Här bjuder vi på några bilder från dagen. Det tog några dagar innan Klara återhämtat sig fullt ut men nu är hon helt frisk, tack och lov!

bröllopfärg
Lika kära som för 14 år sedan (tänk att vi hållit ihop så länge redan) och nu är vi man och hustru.

_D4S5563
Den obligatoriska kyssen (som vi nästan höll på att glömma)!
Jag hade faktiskt något nytt, gammalt, lånat och blått på mig. Det nya var min klänning, det lånade var alla hårnålar, det blå var en blomma i buketten och det gamla var vigselringen. Jag valde att återanvända min farmors vigselring från 1955.

_D4S5333
Brudbuketten gjorde jag själv. Borstnejlikorna sådde pappa sista sommaren han levde. Dagen efter bröllopet lämnade jag buketten vid min pappas och lillebrors gravsten. De är älskade och saknade och båda tyckte mycket om blommor och jag hade tidigt bestämt mig för att ge buketten till dem.

_D4S5474 (2)
Barnens farmor hade sytt så fina klänningar till flickorna. Blommorna på förklädet har hon målat också.

LOK_3910skacklen
Dagen till ära hade Åke tagit med sig bönpallen från Fatmomakke som han har gjort. Den är gjord av två skaklar och när ceremonin led mot sitt slut vände han dem att i samma riktning för att symbolisera att vi nu drar mot samma håll.

LOK_3936
Vi ville ha med en glad sång som alla kunde sjunga med i och valde Malgomajsången. Åke spelade dragspel och Joel gitarr.

_D4S5575
Brudkronan har min farmor gjort. Den är gjord av alrötter som jag hittade vid en sjöstrand när jag var ca femton år. Jag och mina två systrar har fått varsin brudkrona av farmor. Mina fina frisyr gjorde min svägerska och min makeup gjorde en av mina kära vänner.

_D4S5354 (2)kop1
Nils och jag.

_D4S5299 (2)
Ingången till logen och den fina banderollen som Nils moster målade till oss.

_D4S5400
Gårdskyrkan i Svannäs

13872757_10153848602821172_3015955115808964809_n
I veckan gick vi på tumanhand till myren där Nils friade till mig för snart ett år sedan. Och vi hittade mer hjortron i år!

LOK_4226 (2)
Det gäller att ta tillvara på livet och de glädjeämnen som finns. Att blicka framåt mot en framtid med mycket kärlek och värme.

Trädskällarjakt i kärlekens tecken

Den gångna helgen var jag och Nils iväg och jagade fågel i två dagar, vi har som tradition att följas på trädskällarjakt innan älgjakten. Vi har två unga finskspetstikar som ska jagas in så det gäller att försöka vara ute i skogen så mycket som möjligt. Nils och hans pappa har köpt ett gammalt hus i markerna där de jagar och det har lagts ner en hel del tid och arbete i sommar för att få det beboeligt och trivsamt. Det är verkligen underbart där, naturreservatet är alldeles i närheten och den ro och frid man känner där finns inte på så många platser. Tyvärr upplever vi att fågeltillgången i år inte är särskilt god, den kalla våren och sommaren var inte gynnsam för kycklingarna. Lokalt kan det finnas fågel men kullarna är få. Detta gör att chanserna när man är ute inte blir särskilt många och det blir svårare med injagningen. Men i vilket fall hade vi härliga dagar. Stundtals var jag tvungen att stanna och ta in lukterna och känslan av att vara i skogen, är det någonstans jag verkligen trivs och alltid har känt mig hemma så är det där.

Första dagen gick vi upp mot fjället genom fantastisk gammal urskog, vi var inte bara på jakt efter gråfågel utan även hjortron. På vägen dit skrämde vår finskspets Molly (Kolgårdens Lova) upp en fin tjädertupp. Den satte sig så att Nils hade läge på den med kulvapnet. Molly visste först inte hur hon skulle bete sig, hon snurrade runt trädet och sedan runt oss några varv. Till sist fick hon nys på tjädern och när hon hade skällt några skall sköt Nils tuppen som dråsade i backen. En bra start på injagningen men än finns det mycket kvar hon måste lära.

Uppe på ”Nilses myra” stannade Nils och berättade hur det kommer sig att myren är döpt efter honom. Han sköt nämligen sina tre första älgar där och ingen annan hade skjutit älg där förut. Jaktledaren, en verklig skogskarl av den gamla stammen, bestämde då att myren skulle namnges efter den unge skytten. Nu många år senare är Nils jaktledare och han hade bestämt att vi skulle gå just dit inte bara för att plocka hjortron och jaga. När vi hade gjort upp eld och fikat tittade Nils intensivt på mig och sedan ställde han sig framför mig. Han gick långsamt ner på knä och visade mig en vacker ring. Jag trodde nog först att han skojade med mig, men han friade där och då. Och självklart svarade jag ja, rörd till tårar.

IMG_7454 IMG_7468 IMG_7478 IMG_7469 IMG_7477 IMG_7462 IMG_7470 IMG_7467

Fiskekvällar

Vi har haft en hel del fina fiskekvällar denna sommar. Barnen älskar att fiska, och det gör jag och Nils också. Vi blir nästan mer ivriga när det är något på kroken. En kväll fick Klara napp och helt plötsligt blev det alldeles stumt när hon försökte veva in den. Nils tog över och när han till sist fick den intill båten fick vi se att det var en riktig STOR-gädda som huggit över abborren som satt på draget. Inte konstigt att det blivit tungt. Men när jag skulle håva in den så hoppade gäddan och slog sig loss. Minen jag fick av Nils var rätt obetalbar och det syntes att han verkligen inte var nöjd med min insats med håven. När han kommenterade detta påpekade Klara att vi trots allt fått abborren och jag hakade genast på. Vi kanske missade gäddan, men vi fick ju en fin abborre istället!

IMG_7441
Fint och stilla. Just denna kväll hittade vi flera fina näckrosor.

IMG_7439
Denna båt har tidigare färdats på Ransaren, lägg märke till att den är byggd av Lycksele båtbyggeri.

DSC_1845
En liten abborre.

DSC_1884
Sofie ansvarar för maskhinken.

DSC_1890
Fin sommarkväll.

IMG_7424
Solen på väg ner.

DSC_1852
Fiskarna som vi fick blev utmärkt sommarmat!

Pappa

Idag skulle pappa ha fyllt 59 år. Sorgen och saknaden är fortfarande smärtsam. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig och jag har ibland svårt att greppa att en människa som står en nära och som betyder så mycket plötsligt och oåterkalleligt kan ryckas ifrån en. Livet fortsätter i stort och smått samtidigt som det inombords ibland känns som om tiden borde stå stilla och allra helst backas tillbaka. Man kan vakna upp en morgon och innan dagen är slut kan den verklighet och vardag man lever i vänts upp och ner. Men livet går vidare det är bara så, det måste det göra. Och som någon skrev är detta första år ett bearbetnings år med alla dessa ”första”. Första julen utan pappa, första födelsedagen, första pärsättningen, första älgjakten, första farsdagen… Men tacksamheten finns så klart också där och när svåra saker inträffar inser man också hur dyrbart och värdefullt livet är.

pappa1
Vi saknar dig!

Påsk 2015

Vi hade en jättefin påskhelg i vår fjällstuga. Vädret var strålande och barnen åkte pulka och tolkade efter skotern så det stod härliga till. Men nog var det lite svårt för dem att sova natten till påskafton när de visste att påsktuppen skulle komma! Familjen var samlad men visst var det kännbart att det var en som saknades. Jag hajade till när storasyster kom körandes på Vikingen, pappas skoter. Det var stundtals jobbigt att vara där eftersom jag vet att pappa stortrivdes när vi alla var ute tillsammans och vi saknar honom så. Men samtidigt är det värdefullt att ha roligt och glädjas åt alla minnen vi har därifrån.

En natt var det så varmt och kvavt på sovloftet att det kändes som om jag inte fick luft. Då passade jag på att ta mig en promenad i månskenet. Pärlugglan gav sig till känna och det gnistrade i snön. Det var otroligt vackert! På påskaftonsmorgonen tog jag på mig skidorna och åkte en sväng med Pia. Härligt med fjälluft var det! Hoppas ni också haft en fin och trevlig påsk!

IMG_7238
Klara tittar mot fjället

IMG_20150402_113724
Och hon visade gärna vägen till Blåkulla. Fast vad vi skulle göra där visste hon inte riktigt.

IMG_7232
Abborrar fick vi säkert hundra av och barnen tyckte det var jätteroligt att fiska. De största tog vi hem och fileade.

IMG_7218
Moster Lotta hade fixat påskriset!

 20150409_094025
På skidtur med Pia-Pia (Gusjöns Kruta).

IMG_7223
Barnen åkte skrana i denna backe.

DSC_1159
Jag hade gjort massor älghamburgare inför påsken och det kändes som om det var det enda vi levde på i flera dagar. Fast mat hade vi ju i överflöd!

IMG_7197
Girifjäll.

Pappa

Namnlöst-1

Tisdagen den 7 oktober var jag i Umeå på grund av mina studier. På kvällen gick jag och min äldre syster samt hennes lilla dotter ut för att vi skulle se oss omkring i grannskapet. Min telefon ringer och Nils säger att jag måste ringa pappa eftersom han är i skogen och inte mår bra. Jag säger till min syster att jag måste ringa pappa och att det är allvarligt. När jag ringer svarar min farbror Svenne på pappas telefon. Jag undrar naturligtvis var pappa är och hur han mår. Svennes svar lamslår mig totalt och jag minns att knäna viker sig och jag börjar skrika. Han svarar nämligen att pappa är död, sedan hör jag honom påbörja HLR och ropa pappas namn innan samtalet bryts. Min syster förstår genast vad som hänt och tillsammans halvspringer vi gråtande tillbaka till huset. Resan hem från Umeå är som ett töcken trots att jag kör hela vägen. Senare på kvällen träffar vi tre systrar pappa. Han var fantastiskt fin och såg ut precis som om han sov. Hans händer var kalla och hans hjärta hade stannat men någonstans hoppades jag att jag och mina systrars tårar och kärlek skulle få honom varm igen, att han måste komma tillbaka till oss. Smärtan av inse att en så älskad och betydelsefull person i mitt liv inte finns längre är obeskrivlig.

På eftermiddagen hade pappa tagit en av unghundarna, Klövkampens Ura, till skogs för att träna henne. Vi brukar passa på att göra det under uppehållet. Det fanns spår efter ett större djur på marken och Ura förföljde det. Sedan började hon skälla. Pappa ringde till Svenne och berättade att unghunden skällde ståndskall på en storoxe och han lät riktigt glad på rösten. En stund senare ringde pappa igen och berättade att han inte mådde bra…En liten, liten tröst i sorgen är att pappa fick sin sista stund i skogen med en unghunds fasta ståndskall alldeles i närheten. För det var ju ett av det största i hans liv; skogen och hundarna.

Det har gått två veckor nu men fortfarande väntar jag på att få se hans bil svänga in på gården eller höra hans välbekanta stampande på bron. Pappa var rak, ärlig, glad och väldigt arbetsam. Ingen tumme mitt i handen här inte. Han gjorde allt från egen älgkorv till att såga virke. Och framför allt var han väldigt omtänksam och mån om oss, sin familj. Jag är så tacksam över att få vara en av hans döttrar och att fått ha honom som min pappa. Tacksam över alla fina minnen och allt som han gav och lärde mig. Men det finns stunder då livet kan göra så ont och jag saknar honom så ofantligt mycket.

Sommartid

Nu är sommaren här och vi har redan haft många härliga och varma dagar. Det har dock varit mycket att göra och därför har tid och ork att skriva här på bloggen har varit en bristvara. Bland annat har jag blivit moster ännu en gång, varit på tvillingpojkarnas dop och jag och Nils har firat tolv år tillsammans.

Maskrosorna blommar för fullt och en hel del av dem har redan blommat färdigt. Igår flög det omkring så mycket maskrosfrön i vinden att vi nästan trodde att det snöade. Klara förklarade snusförnuftigt att det är blommornas barn som flyger omkring. Hon funderade sedan om inte blom-mammorna och blom-papporna saknar sina barn nu och jag svarade att de nog är glada över att barnen är fria och lyckliga och de hoppas att de små fröna också blir fina maskrosor en dag. Klara tycker om att plocka blommor och kommer med buketter åt mig varje dag och Sofie hakar på men hon är mest av allt intresserad av alla spännande insekter.

IMG_6550 IMG_6559 IMG_6563IMG_6570

Vintersol -var är du!

Februari har verkligen varit grå och trist. Just nu regnar det och blåser ute och hela gårdsplanen går att åka skridskor på. Igår tittade i alla fall solen fram en liten stund när jag drog in ved och det var härligt att känna att den värmde i ansiktet. Jag hittade dessa bilder i mitt ”arkiv” och det är sånt här väder jag skulle önska nu. Kring -10 och högtryck med strålande sol, det är det som vårvintern ska bjuda på! Bilderna är i alla fall från november ifjol, en fin dag då jag och barnen gick ner till ”byn” och gungade.

IMG_5864Denna vy känner alla Villhelminabor igen, Sågån.

IMG_5867Sofie hade inte riktigt vant sig att färdas i overallen ännu och tog sig inte långt i snön.

KlaragungaKlara älskar att gunga. Mer och mer fart ska det vara! Jag skulle knappt själv våga gunga lika högt som hon vill göra.

IMG_5889Det är fint när det är lite upplega i träden.

Juldagarna

Så var julhelgen över. Det går alltid så fort! Jag jobbade juldagsnatten och annandag jul, men julafton var jag ledig och den firade vi hemma hos oss. Det var riktigt mysigt med nästintill snöstorm ute och sprakande brasa i kaminen. Och dessutom fylldes huset av lukten av nygriljerad skinka och doft av barr och skog från julgranen. Klara var väldigt förväntansfull inför tomten och hon var så glad att han hade läst hennes önskelista för hon fick allt det som hon önskat sig. En gunghäst, ett hopprep och en bok. Sofie var mest förvånad inför den konstiga figuren i skägg men rädd blev hon i alla fall inte. Julen är verkligen en tid som är till för att umgås med släkt och vänner och den behövs när dagarna är så korta. Men nu har det ju vänt och fortare än man anar är ljuset tillbaka.

jul1Nu har tomten tömt säcken på alla julklappar!

jul3

Klara och Sofie när vi tog julkort. Inte det lättaste!

IMG_6057Julmaten. Som vi snart ätit av i en vecka nu. Vi hade sån tur att min pappa kom med rökt älgkött, älgkorv och enedricka dagen innan julafton. Och nog är det tacksamt att ha egna grisar. Hög klass på köttet från djur som haft det bra!

jul4 Förutom allt som fanns på önskelistan fick Klara en alldeles egen spark av tomten! Plus en hel hög med andra fina saker av nära och kära.

Sofie 1 år

Det är verkligen sedan man fått barn som man inser att tiden rusar iväg. Barnen växer men inte blir man ett dugg äldre själv…tills jag fick brev om att jag måste förnya körkortet och tanken slog mig att jag fyller 30 år i år. Sofie har nu fyllt 1 år och det firade vi så klart med närmsta familjen. Klara sjöng ”ja, må du leva” precis hela dagen och hon hjälpte mig att göra hallontårtan. Sofie går nu för fullt och hon ser så lustig ut där hon tultar omkring. Hon tycker väldigt mycket om att leka tafatt, då blir hon alldeles hysterisk och skrattar högt!

IMG_5699Lilla älskade Sofie!

IMG_5712

Klara fick bestämma vilka marsipanfigurer vi skulle göra till tårtan. Det blev en snigel och en gris. Men grisen hann hon äta upp innan gästerna kom. Tack till alla som grattade Sofie!

På lingonhygget

En riktigt regnig och mulen dag bestämde vi oss för att trotsa vädret och bege oss ut på lingonplock. Jag har plockat lingon tidigare i höst men vi kände att vi ville ha lite till, och kanske framför allt något att göra. Klara var väldigt ivrig på att få testa sin egen lilla bärplockare. Häromdagen fick jag en flaska lingondricka och det var så gott att jag nu måste bege mig ut igen för att plocka mer lingon och göra egen.

IMG_5633    Det gick snabbt att få hinken full.

IMG_5641 Vi parkerade Sofie och ryggsäcken vid en lämplig blåbärstuva så hon hade något att roa sig med.
IMG_5636                                                              Smaskens!IMG_5645 Klara testade sin bärplockare men tröttnade snabbt och ville hoppa upp på stenar och äta blåbär istället.

IMG_5648 Två små smultron på lingonhygget! När hinken var full gjorde vi upp en riktig tjärvedseld och fika blåbärssoppa och mackor. Det blev en trevlig dag i regnet.

Sofies dop

Nu är Sofie ordentligt döpt. Äntligen, hon är ju snart ett år. Men en massa saker och händelser har gjort att det inte passat in förrän nu. Prästen skämtade med oss och sa att han var tvungen att styrketräna lite för att orka hålla i henne under ceremonin. Jag är inte särskilt kyrklig eller ens troende själv men Nils önskade att vi skulle döpa våra döttrar och då fick det bli så. Dopet ägde rum i den fina gårdskyrkan i Svannäs (som Nils farbror har uppfört) och sen blev det tårta och fika nere vid timmerlogen. Tack till alla som kom och var med oss denna dag!

IMG_5316 Kvällen innan gjorde jag en hejans massa smörgåstårtor, plockade jordgubbar i landet och skar upp frukt. Jag fick mycket beröm för tårtorna av gästerna så jag får ta och lägga ut receptet här så småningom. Min mamma, svärmor och även svärmors syster Karin hjälpte till att fixa jordgubbstårtor. Stort tack till dem! IMG_5336Dopfunten som min farbror Svenne har gjort.
IMG_5348Alla barn som ville hjälpte till att hälla upp dopvattnet.

IMG_5358”Nu har hon döpt!” utbrast prästen och höll upp Sofie som var glad och uppspelt när hon fick hälsa på alla i kyrkan.
P1110085Joel, Sofies och Klaras farbror, som blev gudfar/fadder denna dag spelade vackert. Skolad i bland annat klassisk gitarr som han är.

IMG_5342Vi gjorde det bästa för att  sjunga medan Sofie höll koll på prästen.
P1110098Mitt i bönen kom Klara in och gav Bosse präst några blommor.

IMG_5376Jag, Nils och Sofie.

IMG_5369 Joel spelar ett sista stycke.

Bästisarna

Två små töser och kusiner. Och riktiga bästisar är de. Trots att de ibland retas, bråkar och tjafsar så att nästan blodvite uppstår går det inte att ta miste på att de verkligen älskar varandra. Snart får de ses igen och Klara kan knappt bärga sig tills Elvira kommer! Dessa bilder tog jag när vi alla var på besök uppe hos guldfarmor Hilma och åt oss proppmätta på våfflor, glass och rårörda hallon.
IMG_4971 IMG_4958 IMG_4956

I tidningen

Idag var hela familjen (äntligen) i tidningen på BB-sidan. Nästan orimligt sent, jag vet. Jag vet dessutom inte hur många som påpekat att vi inte varit med förrän nu, till och med farbror Svenne undrade. Vi var faktiskt precis lika sena med Klara. Det har liksom inte hunnits med att ta något kort på oss allihop tillsammans. Men i söndags var det strålande väder och vi hade sån tur att vi fick främmande precis när vi skulle ut och gå och då passade jag på att be om ett kort på oss. Trots att jag hade rätt ont och var svullen i ansiktet den dagen. För jag tillbringade nämligen lördagen med att operera bort en visdomstand i Lycksele, väldigt trevligt lördagsnöje. Men så här blev det i alla fall:

IMG_4435Sofie ser härligt nöjd ut på sin femmånadersdag. Klara har däremot fullt upp med att titta på allt annat utom kameran.

IMG_4432Inte lätt då alla ska titta in i kameran.
familjenkarlssonperssonDenna bild fick hamna i tidningen.