Jaktprov med Skovelhornets Kelly

Den 4/11 gick jag ett jaktprov med vår tik Skovelhornets Kelly (efter Klövkampens Tilly & Granholmens Bamse). Hon har gått riktigt bra i höst och Nils sköt en fin 14-taggare på stånd åt henne i september. Eftersom vi har lite älg på våra hemmamarker, rätt mycket snö och i slutet av oktober dessutom fullt med ren hade jag turen att få gå ett prov på fina marker söder om Bjurholm. Förutsättningarna på morgonen var tyvärr inte de bästa då det varit plusgrader dagen innan och på morgonen var det -7. Men då jag kört rätt långt, domaren som jag blivit tilldelad hade möjlighet att gå den dagen och dessutom kunde jaktledaren på marken ställa upp och guida oss om det behövdes, så kände jag att vi kunde ju göra ett försök i alla fall. Kelly var nog lite brydd vem domaren var och hade inte riktigt fart i söket och föret… ja, ni kan ju tänka er hur det lät i skogen och jag var orolig över Kellys tassar. Men precis då jag tänkte att det här kommer nog inte att gå så tog hon upp och allt flöt på bra tills vi gjorde sista stöten. Då förföljde hon bara en kortare bit och jag såg att hon var öm om fötterna och dessutom hade hon stampat in en kvist i ett framben. Hon som annars inte är den hund som brukar ge sig i första taget! Men i övrigt jobbade hon bra och kom fint då jag kallade in henne från ståndskallet och det blev i alla fall ett första pris på 80 poäng som nu genomgått kollegie! Ett extra stort tack till jaktlaget som upplät sin jaktmark till jaktprovet och till domaren Göran. Det är faktiskt en ynnest att få gå ett jaktprov med en jägare och domare av den ”gamla stammen” och som dömt hundar i över trettio år. Han hade mycket att berätta! Kelly är vid full vigör nu men det är frågan om jag hinner gå något mer prov med henne då det varvar plusgrader med minusgrader och dagarna är korta men jag har inte gett upp. Och glada är vi över hennes första första pris!

I vinterskogen

Ja, precis som alltid är det mycket fokus på jakt under hösten. Det är i stort sett tre månader med jakt, jakt och åter jakt. Det är inte alltid lätt att vara barn till två jagande föräldrar kan jag tro och vi är våra barnvakter (barnens mormor och farmor) evigt tacksamma, utan dem hade det varit svårt att jaga så mycket som vi gör. När vi jagar fågel är det inga problem att ha barnen med och de har även fått testa på att sitta på älgpass med farfar. Men annars är det inte så lätt att hänga på en hundförare när det gäller älgjakt när man är liten. Vissa dagar går man ju långa sträckor och det känns som om det är viktigt att det är roligt i skogen när barnen är med! Och sitta på pass…ja, det är jag inte gjord för när vi har hundar som längtar efter att få släppas. Men nu är det novemberlov och vi tog oss tid att tillbringa tid tillsammans vid Blaikfjällets fot. Nils och hans pappa äger ett äldre hus i en öde by och där trivs vi som fisken i vattnet. Ingen mobiltäckning och helt ensamma! Det var så fint i skogen när snön kommit.

Vid Laxbäcken.

Barnen hittade ett perfekt ide!

Vår minsta, Lilla Ruth 11 månader var trygg på pappas axlar.

Här hade en mård hoppat på morgonen

Huset

Jag och lillan.

När jag tog detta foto kände jag mig så tacksam över att få leva det liv jag gör och dela det med mina barn.

Vår hund Skovelhornets Stock fick följa med och skogsträna. Han är lite över året och det blir nästa höst vi ska jaga in honom på allvar.

Det är spännande och roligt i skogen och rätt vad det är får man snö i nacken!

Älgjakt

Ja, nu är det uppehåll och lite lugnare dagar. På fredag är det styckning och det är en rikedom att ha älgkött i frysen. I mitt tycke det överlägset godaste köttet och mer ekologiskt går inte att få. Älgjakten i september har varit både ris och ros. Lite för lite hundskällning för att jag ska känna mig nöjd och lite för lite älgar i skogen. Det är inte lätt att få i gång unghundarna när det inte är så mycket älg på markerna även om de har gjort fina jobb vissa dagar. Vi har medvetet försökt undvika att skjuta kor med kalvar nu i september. Några älgar har det i alla fall blivit och som alltid är det roligt att umgås med laget och så härligt att vara ute i skogen med hund och bössa. Här är ett litet axplock med bilder från jakten.

Skovelhornets Kelly (Klövkampens Tilly/Granholmens Bamse).

Skovelhornets Diva (Klövkampens Vilda/Tjurskallens Zingo)

Skovelhornets Tarja

Gammel-Stalo 11 år, still going! (Klövkampens Fajta/Zacko)


Diva är skäller när älgen ska tas ur. Några bitar älgfeta var gott!

Back on track?

Tänka sig, tre år sedan jag skrev något här sist. Jag slutade skriva framförallt av den enkla anledningen att vårt internet var så långsamt att varje inlägg tog för mycket tid att skriva. Till slut försvann lusten med bloggen då det tog flera minuter att ladda upp en bild!
Sedan började jag tycka att balansgången mellan att vara personlig och privat inte alltid var så kul. Det är mycket roligare att skriva om dråpliga och helt tokiga saker som hela tiden händer i vardagen men skriver jag om dem lämnar jag ju också ut de personer som är inblandade i dem. Och inte kunde jag skriva om det då, om jag inte frågat om det var okej först. Det gjorde att bloggen kändes lite stel och tråkig. Det finns många bloggar där allt är så perfekt och tillrättalagt. Mitt liv ser ut alls ut så och jag ville och vill inte framställa det på det sättet heller. Numera tänker jag att jag kan skriva och berätta om saker på bloggen som jag lika gärna kan säga till en bekant, inte en god vän, utan en bekant. Lite sådär lagom personligt/privat. Och hör och häpna: vi har fått bredband så jag tänkte skriva en rad här nu och då. Då andan faller på och tiden finns eller då jag har något jag gärna vill dela med mig av.

I somras gick jag en kortare vandring helt själv med Vilda, hon börjar vara till åren nu. Nästa år fyller hon tio år. Det var välbehövligt efter att ha varit inomhus och skött markservice och barn i två veckor då vi renoverade ladugården. Det kändes som om jag höll på att kvävas. Och det finns inget som rensar både hjärta och sinne lika bra som ensamhet och fjälluft!

Krypljungen lyste upp marken på sina ställen.

Min trogna vän och följeslagare Vilda.

Min matsäck och fina kniv jag fått av min farmors bror Sverker i Dikanäs.

En blåhake följde mig en bit efter stigen. Sådana gånger önskar jag verkligen att jag ägt ett bättre objektiv för att fota fåglar.

Vårvinter

Denna fantastiska årstid! Solen värmer och dagarna är ljusa och långa. På nätterna hör man pärlugglan ute och norrsken lyser upp den stjärnbeströdda himlen. Det är först när ljuset kommer tillbaka jag inser hur mycket jag saknat att stiga upp tidigt och det är sol ute! Ända sedan i höstas har jag haft fullt upp. Med studier, arbete, familj och ja, allt möjligt. Sedan i november är jag färdig distriktssköterska och jobbar numera dagtid. Det blir mindre ledighet, men det känns ändå väldigt bra att slippa vaknätter och omställning av dygnsrytm. Dessutom upplever jag att jag utvecklas och lär mig mer av att arbeta på dagen tillsammans med mina fantastiska kollegor.

Vi försöker vara ute så mycket vi kan. Jag och barnen åker skidor tillsammans och vi har även besökt fjällstugan och fiskat en del. Förra helgen hade jag lyckats hitta min gamla snowboard. Jag har aldrig varit vidare bra på det men förr brukade jag alltid tolka med snowboarden efter skotern. Sagt och gjort, barnen tolkade på bobben och jag på snowboarden efter. Och trots att jag inte åkt på närmare 10 år så gick det hur bra som helst. Vissa saker sitter i!

Så härligt med fjälluft!

Vårvinter innebär för mig bland annat kala björkar mot en klarblå himmel.

Bilder från stugan.

Börknäs Mella, vår fina finskspets.

Snön tinar fort i solen.

Barnen hittade en pinne med någon slemmig lav på (vet ej vad den heter, vet ni?). Det är roligt att upptäcka skogen och naturen tillsammans!

Sofie lyckades dra upp en harr alldeles på egen hand. Så stolt hon var!

Älgjakt

Så var det inte många dagar kvar av älgjakten i september. Jag har inte jagat så mycket som jag hade velat. Men jag och min kurskamrat skriver just nu på vår magisteruppsats och vi måste jobba på ihärdigt eftersom tiden är knapp. Det är sluttampen på vår distriktsköterskeutbildning och vi ska verkligen fira när det hela är klart! Men en del jakt har det blivit och fast det gick rätt trögt första veckan med antal fällda älgar så sågs det en hel del älg. Första dagen skällde Vilda ståndskall på en älgko och kalv i över tre timmar, men så klart på fel mark…men under Nils älgjakts vecka sköt han en fin lite oxe på ståndskall för henne så då fick hon lön för mödan. Som tur är jagar jag första veckan och Nils andra veckan så hundarna får komma till sin rätt.  Vi fick inte känna så mycket värme i somras men under första älgjaktsveckan hängde hundarnas tungor som slipsar och själv hade jag mest lust att slita av mig de varma jaktkläderna. Men eftersom jag inte har någon tunnare jacka eller väst med fickor för alla diverse apparater var jag tvungen att ha dem på. Men värme eller ej, mornarna var magiska och hur det än är så älskar jag att vara ute i skogen med bössa och hund. Första morgonen i jaktkojan var det påtagligt ett det var en som saknades, nämligen pappa. Han levde ju för älgjakten och hundarna och det var alltid full fart på honom när jakten drog igång. Men på något sätt kändes det också bra att jaga och att få minnas allt vi upplevt i jaktsammanhang tillsammans.

När dimman lättade kom värmen…

Vackert men varmt!

 
Jag är så gott som alltid sist i jaktkojan. Men jag matar våra djur på morgonen och sen så vet jag ju att det inte gör något om jag är lite sen. Det tar ändå lite tid innan alla passare är ute på sina pass och jag får börja gå med hunden.

Kaffet på morgonen är ett måste för många. Men jag dricker inte kaffe om, det smakar hemskt och beskt tycker jag.

Vilda kommer tillbaka efter ett längre sök.

Klövkampens Varske är glad och ivrig på morgonen. Det är hans första höst och det är min farbror Svenne som äger honom.

Alla höstfärger lyser upp skogen.

Fika paus. Vilda tycker att det är skönt i skuggan i granskogen.

Asplöv en regnig dag.

En älgkalv som Vilda var efter.

Vilda.

En älg har det blivit för min del, det var en så kallad stänkälg och inget hundarbete bakom. Men det var en fin älgko utan tillstymmelse till juver. Har hört att det är flera jaktlag i våra trakter som skjutit sådana kor. Det har setts mycket björn så de är säkerligen en stor orsak till varför det är så få kalvar men också den kalla och svåra våren.

Jag har fyra bössor, varav två älgstudsare. Min 6,5: a är dock favoriten.

Tyvärr finns det inte så mycket gammelskog kvar, men att gå i den är rena drömmen i jämförelse med en tät och röjd contortaplantering.

Trädskällarjakt i kärlekens tecken

Den gångna helgen var jag och Nils iväg och jagade fågel i två dagar, vi har som tradition att följas på trädskällarjakt innan älgjakten. Vi har två unga finskspetstikar som ska jagas in så det gäller att försöka vara ute i skogen så mycket som möjligt. Nils och hans pappa har köpt ett gammalt hus i markerna där de jagar och det har lagts ner en hel del tid och arbete i sommar för att få det beboeligt och trivsamt. Det är verkligen underbart där, naturreservatet är alldeles i närheten och den ro och frid man känner där finns inte på så många platser. Tyvärr upplever vi att fågeltillgången i år inte är särskilt god, den kalla våren och sommaren var inte gynnsam för kycklingarna. Lokalt kan det finnas fågel men kullarna är få. Detta gör att chanserna när man är ute inte blir särskilt många och det blir svårare med injagningen. Men i vilket fall hade vi härliga dagar. Stundtals var jag tvungen att stanna och ta in lukterna och känslan av att vara i skogen, är det någonstans jag verkligen trivs och alltid har känt mig hemma så är det där.

Första dagen gick vi upp mot fjället genom fantastisk gammal urskog, vi var inte bara på jakt efter gråfågel utan även hjortron. På vägen dit skrämde vår finskspets Molly (Kolgårdens Lova) upp en fin tjädertupp. Den satte sig så att Nils hade läge på den med kulvapnet. Molly visste först inte hur hon skulle bete sig, hon snurrade runt trädet och sedan runt oss några varv. Till sist fick hon nys på tjädern och när hon hade skällt några skall sköt Nils tuppen som dråsade i backen. En bra start på injagningen men än finns det mycket kvar hon måste lära.

Uppe på ”Nilses myra” stannade Nils och berättade hur det kommer sig att myren är döpt efter honom. Han sköt nämligen sina tre första älgar där och ingen annan hade skjutit älg där förut. Jaktledaren, en verklig skogskarl av den gamla stammen, bestämde då att myren skulle namnges efter den unge skytten. Nu många år senare är Nils jaktledare och han hade bestämt att vi skulle gå just dit inte bara för att plocka hjortron och jaga. När vi hade gjort upp eld och fikat tittade Nils intensivt på mig och sedan ställde han sig framför mig. Han gick långsamt ner på knä och visade mig en vacker ring. Jag trodde nog först att han skojade med mig, men han friade där och då. Och självklart svarade jag ja, rörd till tårar.

Fiskekvällar

Vi har haft en hel del fina fiskekvällar denna sommar. Barnen älskar att fiska, och det gör jag och Nils också. Vi blir nästan mer ivriga när det är något på kroken. En kväll fick Klara napp och helt plötsligt blev det alldeles stumt när hon försökte veva in den. Nils tog över och när han till sist fick den intill båten fick vi se att det var en riktig STOR-gädda som huggit över abborren som satt på draget. Inte konstigt att det blivit tungt. Men när jag skulle håva in den så hoppade gäddan och slog sig loss. Minen jag fick av Nils var rätt obetalbar och det syntes att han verkligen inte var nöjd med min insats med håven. När han kommenterade detta påpekade Klara att vi trots allt fått abborren och jag hakade genast på. Vi kanske missade gäddan, men vi fick ju en fin abborre istället!

Fint och stilla. Just denna kväll hittade vi flera fina näckrosor.

Denna båt har tidigare färdats på Ransaren, lägg märke till att den är byggd av Lycksele båtbyggeri.

En liten abborre.

Sofie ansvarar för maskhinken.

Fin sommarkväll.

Solen på väg ner.

Fiskarna som vi fick blev utmärkt sommarmat!

Gäddfiske

För ungefär en vecka sedan följde barnen och jag med Svenne på gäddfiske. Några mindre gäddor blev det och barnen tyckte det var jättekul men lite läskigt. Speciellt då en gädda bet Svenne i fingret när han demonstrerade hur vassa tänder de har! Gäddor finns det gott om i sjöarna här omkring och nästan inga fiskar dem i större omfattning. Visste ni att den äldsta gäddan som konstaterats i Sverige var 16 år, men man har hittat exemplar i andra länder som varit över 30 år gamla. Det svenska gäddfiskerekordet i sötvatten är 19,34kg (det har fångats större men de har av olika anledningar blivit diskvalificerade).

När gäddorna gjordes upp bad jag att få ta reda på gäddromen. Gäddrom är faktiskt lite av en delikatess men det gäller att tvätta och vispa flera gånger om vartannat så man får bort alla hinnor och slem. Att ta tillvara på gäddrom från vår/vintergädda: Börja med att manuellt skölja och rensa bort det mesta av hinnorna från rommen över en skål. Tillsätt sedan vatten så att det täcker rommen med råge och vispa med en vanlig spiralvisp, vispa inte alltför hårt! Hinnorna fastnar på vispen. Och sedan är det bara att upprepa denna procedur med vatten och visp flera gånger om. Mellan vispningarna brukar jag skölja rommen i en tät sil. När rommen är fri från hinnor och inte slemmig så rör jag ner lite salt och pyttelitet socker samt några droppar citron för att förhindra att rommen blir grå/oxiderad. Man får inte ta för mycket salt för då förstör man romkornen och tar bort smaken. Jag har också hört man kan lägga eller skölja rommen i ättika för att få bort slem, hinnor och fisksmak, men det har jag inte testat själv.

Första gäddan!

Sofie ser på när Svenne rensar. Gädda är ju egentligen en fin matfisk (fast man ska inte äta den ofta då den kan innehålla höga halter av miljögift) men vi låter den för det mesta torka och bli till hundgodis.

Gäddrom. Vispad och sköljd.

Perfekt att använda till enkla förrätter. Både i sås och som garnering.

Påsk 2015

Vi hade en jättefin påskhelg i vår fjällstuga. Vädret var strålande och barnen åkte pulka och tolkade efter skotern så det stod härliga till. Men nog var det lite svårt för dem att sova natten till påskafton när de visste att påsktuppen skulle komma! Familjen var samlad men visst var det kännbart att det var en som saknades. Jag hajade till när storasyster kom körandes på Vikingen, pappas skoter. Det var stundtals jobbigt att vara där eftersom jag vet att pappa stortrivdes när vi alla var ute tillsammans och vi saknar honom så. Men samtidigt är det värdefullt att ha roligt och glädjas åt alla minnen vi har därifrån.

En natt var det så varmt och kvavt på sovloftet att det kändes som om jag inte fick luft. Då passade jag på att ta mig en promenad i månskenet. Pärlugglan gav sig till känna och det gnistrade i snön. Det var otroligt vackert! På påskaftonsmorgonen tog jag på mig skidorna och åkte en sväng med Pia. Härligt med fjälluft var det! Hoppas ni också haft en fin och trevlig påsk!

Klara tittar mot fjället

Och hon visade gärna vägen till Blåkulla. Fast vad vi skulle göra där visste hon inte riktigt.

Abborrar fick vi säkert hundra av och barnen tyckte det var jätteroligt att fiska. De största tog vi hem och fileade.

Moster Lotta hade fixat påskriset!

 
På skidtur med Pia-Pia (Gusjöns Kruta).

Barnen åkte skrana i denna backe.

Jag hade gjort massor älghamburgare inför påsken och det kändes som om det var det enda vi levde på i flera dagar. Fast mat hade vi ju i överflöd!

Girifjäll.

Toppjakt

I början av månaden var jag och Nils ute en sväng på skidorna. Det blir ju inte så ofta vi har tid att vara ute tillsammans så det gäller att passa på när vi har barnvakt. Det var i alla fall en riktigt kylig morgon. Tallarna på tjädermyren var tomma, inte en tjäder såg vi. När vi närmade oss en bäck i slutet av dagen fick vi se ett par orrar på långt håll. Vi smög oss närmare och Nils var väldigt mån om att det var jag som skulle få äran att skjuta. Jag la mig ner i snön och tog stöd av ryggsäcken. Det var långt och eftersom jag visste att bössan var inskjuten på hundra meter så höll jag lite högt på fågeln. I samma veva som jag tryckte av skottet föll orrtuppen ner från trädet. En skön känsla. Vi skidade fram och Nils tog ett kort på mig och orren. Men som jag frös om fingrarna! Sen bar det iväg hem efter en fin dag.

Kylig morgon. Men klockan var faktiskt strax över nio och solen hade ännu inte hunnit upp.

 
Inga tjädrar här inte!

Det var magiskt vackert när solen bröt fram.

Det syns hur lite snö det var. Men nu har det kommit mera.

Jag och orren.

Det är granna fåglar. Nu är det till att laga något gott av orrbröstet.

Hemåt.

Till fjälls

Jag och Nils har varit i väg till fjälls en sväng. Vad ska jag säga…jag njöt av varje sekund! I mitt tycke finns det få saker i livet som ger en samma känsla som vidderna på fjället. Vi gick från Klimpfjäll till Gränssjö, en otroligt vacker sträcka som första biten följer Norgefararleden in i Remdalen. Nils yngre bror och hans flickvän gick samma sväng fast åt andra hållet så vi möttes halvvägs och bytte bilnycklar. Då slapp vi gå samma väg tillbaka och dessutom fick vi en riktigt trevlig kväll tillsammans mitt på kalfjället.

Systemkameran tar alldeles för stor plats i ryggsäcken och fick stanna hemma, därför är bildkvalitén inte den bästa. Men här kommer i alla fall några bilder från turen.

På väg in i durrenskalet. Fjällbjörkskog. Jag och Molly. Jag var för övrigt väldigt nöjd med mina nya byxor från Itab. Bra prisklass, sköna och helt perfekta för vandring i det varma vädret. För övrigt är det inte alla fötter som klarar att gå ungefär sex mil i gummistövlar. Men jag älskar mina stövlar och fick inte ett skavsår!

Humleblomster. Jag tycker ju mycket om blommor så Nils blir nog lite irriterad på mig emellanåt när jag bara går med blicken ner i marken och vill ta kort.

Durrenpiken 1286 m.ö.h.
Klockan var mycket när vi närmade oss den nyrenoverade stugen i Tjokkele. Fantastiskt fin har de gjort den. Men vi valde att gå en bit till och använda oss av tältet.

Fjälltolta. Ett gammalt sameviste. Innuti kåtan, som var öppen, var det väldigt svalt.  Molly fick följa med oss på denna tur. Hon lossar hår och ser lite tuffsig ut.

Nyfikna och närgångna renar. De verkade inte ett dugg rädda för oss. Tre ensamma kalvar som sprang omkring på fjället såg vi dessutom, jag hoppas de hittade tillbaka till vajorna. Men det gjorde de säkert.
Nils och Molly vilar en liten stund vid sjön Gottern.
Nog förstår man var namnet Remdalen kommit ifrån.I Ransarån var det vatten, men flera mindre jokkar längs vägen hade torkat ut så det var till att fylla på vattenflaskan närhelst vi hade möjlighet.

Svarthö.

Jag och Nils.Kungkarlsspira.

Fjällvidder, jag längtar redan tillbaka.

Längtan till hösten

En rätt så kall midsommar var det men vi hade riktigt trevligt. Det blev till och med ett dopp i Volgsjön efter bastun, med en viss tvekan för varmt var det inte i vattnet. Och när det endast är tre grader på morgonen när man kliver upp och det blåser friskt så kommer den. Längtan efter hösten! Det där suget som alla jägare känner igen sig i. Visst är sommaren härlig med allt vad den innebär, men den där känslan av att släppa hunden och bara vara i skogen är det få saker som kan mäta sig med. I väntan på hösten bjuder jag på några jaktbilder.

Patronhållaren jag vann i ”Allt Om Jakt & Vapen” för några år sedan. Jag skickade in min berättelse om när jag sköt min udda 20-taggare. Ni kan läsa den här.

Sådana här mornar längtar man till!

Efter urtagning slickar Koivo rent. Det blir tomt utan denna hund i höst.

Finskspetsen börjar skälla och Nils gör sig reda att smyga.

 Jag kollar pejlen. Ibland tycker jag att den är ett riktigt aber att ha med, men utan den vill man inte vara. Fast jag försöker att använda den så lite jag bara kan eftersom jag tycker att den förstör en del av nöjet med att vara ute. Det finns allt för många som ständigt har ögonen på pejlen istället för vad som sker omkring dem i skogen.

Härligt att ta en fika paus när hunden kommit tillbaka efter ett sök. De är fina kamrater!

Jag och Svenne vid en älg jag sköt för Vilda och Tilly.

Lotta tar sig över Ängesbäcken. När det är riktigt mycket vatten är det inte så lätt. Jag sa åt henne att jag tyckte att hon skulle bjuda på ett dopp för att jag skulle få en bra bild. Men icket, hon klarade det galant!

En  ruggig jaktdag. Det blåste och regnade som attan. Men ut skulle jag för när man väl är ute ångrar man sig inte.

Det gäller att hålla i sig när man åker med pappa. Här fraktas Fredriks oxe över bäcken och även skytten själv.

Min fina Vilda. Saknaden efter Fajta finns där naturligtvis men det är riktigt roligt att släppa Vilda i skogen. Hon tar efter mor sin (och hon har ju bra påbrå på fadersidan också genom Fäbobergets Gorm, så klart!

På jakt med Lotta och Leif

”Det här med att jaga det är ju en hobby, va. Det är inte som att plocka svamp eller fågelskåda eller sådär utan det får ju konsekvenser. Enkelt uttryckt går det ut på att döda djur. Och det får konsekvenser för dem och för dig. Det kommer att förändra dig. Det gör att du blir en annan i huvudet, där du bor.” Leif GW Persson

Ni har väl inte missat SVT:s program ”På jakt med Lotta och Leif”. För i sådana fall har ni missat något riktigt bra! Det är så bra att jag tror att det är något bland det bästa jag sett som handlar om jakt på tv, trots att jag hittills inte sett ett enda ståndskall i serien (det kanske kommer, vem vet).
Det är sådana här program som kan ge personer som inte jagar en liten förståelse vad det handlar om. Programserien består av tio avsnitt på vardera femton minuter. Lotta Lundgren, en rikskänd matjournalist tittar på en platsförpackning med bleka kotletter och känner att hon vill komma närmare maten. Hon bestämmer sig för att ta jägarexamen och tar hjälp av Leif GW Persson, som har jagat i över sextio år. Det blir en spännande, lärorik och rolig resa som alla borde ta del av! De första fyra avsnittet finns på SVT -flow så ta er en titt genom att klicka här: På jakt med Lotta och Leif.

                                                                                                               Bild: svt.se

Tomt i hundgården

Nu har alla valparna kommit till sina rätta ägare och det känns rätt tomt i hundgården utan dessa små. Det har varit fantastiskt kul att träffa alla trevliga jägare och hundmänniskor med familjer och både jag och Nils är övertygade om att valparna kommit till fina hem. Även om man som uppfödare alltid är sugen på att behålla en valp ur just ”den här kombinationen” var vi tvungna att inse att med två unghundar att jaga in till hösten samt allt annat vi har för oss skulle vi inte kunna ge en valp riktigt den tid den förtjänar just nu. Som tur är har svärfar Björn tagit en hanhundsvalp, Harry, som vi får följa på nära håll. Björn har haft många gråhundar och även andra älghundsraser men sedan Klövkampens Stalo kom i jaktlaget har han fått upp ögonen på vad en jämthund kan prestera. Det ska bli otroligt spännande att se vad det blir av denna kull och vi önskar stort lycka till, till alla våra valpköpare!