Jaktprov med Skovelhornets Kelly

Den 4/11 gick jag ett jaktprov med vår tik Skovelhornets Kelly (efter Klövkampens Tilly & Granholmens Bamse). Hon har gått riktigt bra i höst och Nils sköt en fin 14-taggare på stånd åt henne i september. Eftersom vi har lite älg på våra hemmamarker, rätt mycket snö och i slutet av oktober dessutom fullt med ren hade jag turen att få gå ett prov på fina marker söder om Bjurholm. Förutsättningarna på morgonen var tyvärr inte de bästa då det varit plusgrader dagen innan och på morgonen var det -7. Men då jag kört rätt långt, domaren som jag blivit tilldelad hade möjlighet att gå den dagen och dessutom kunde jaktledaren på marken ställa upp och guida oss om det behövdes, så kände jag att vi kunde ju göra ett försök i alla fall. Kelly var nog lite brydd vem domaren var och hade inte riktigt fart i söket och föret… ja, ni kan ju tänka er hur det lät i skogen och jag var orolig över Kellys tassar. Men precis då jag tänkte att det här kommer nog inte att gå så tog hon upp och allt flöt på bra tills vi gjorde sista stöten. Då förföljde hon bara en kortare bit och jag såg att hon var öm om fötterna och dessutom hade hon stampat in en kvist i ett framben. Hon som annars inte är den hund som brukar ge sig i första taget! Men i övrigt jobbade hon bra och kom fint då jag kallade in henne från ståndskallet och det blev i alla fall ett första pris på 80 poäng som nu genomgått kollegie! Ett extra stort tack till jaktlaget som upplät sin jaktmark till jaktprovet och till domaren Göran. Det är faktiskt en ynnest att få gå ett jaktprov med en jägare och domare av den ”gamla stammen” och som dömt hundar i över trettio år. Han hade mycket att berätta! Kelly är vid full vigör nu men det är frågan om jag hinner gå något mer prov med henne då det varvar plusgrader med minusgrader och dagarna är korta men jag har inte gett upp. Och glada är vi över hennes första första pris!

I vinterskogen

Ja, precis som alltid är det mycket fokus på jakt under hösten. Det är i stort sett tre månader med jakt, jakt och åter jakt. Det är inte alltid lätt att vara barn till två jagande föräldrar kan jag tro och vi är våra barnvakter (barnens mormor och farmor) evigt tacksamma, utan dem hade det varit svårt att jaga så mycket som vi gör. När vi jagar fågel är det inga problem att ha barnen med och de har även fått testa på att sitta på älgpass med farfar. Men annars är det inte så lätt att hänga på en hundförare när det gäller älgjakt när man är liten. Vissa dagar går man ju långa sträckor och det känns som om det är viktigt att det är roligt i skogen när barnen är med! Och sitta på pass…ja, det är jag inte gjord för när vi har hundar som längtar efter att få släppas. Men nu är det novemberlov och vi tog oss tid att tillbringa tid tillsammans vid Blaikfjällets fot. Nils och hans pappa äger ett äldre hus i en öde by och där trivs vi som fisken i vattnet. Ingen mobiltäckning och helt ensamma! Det var så fint i skogen när snön kommit.

Vid Laxbäcken.

Barnen hittade ett perfekt ide!

Vår minsta, Lilla Ruth 11 månader var trygg på pappas axlar.

Här hade en mård hoppat på morgonen

Huset

Jag och lillan.

När jag tog detta foto kände jag mig så tacksam över att få leva det liv jag gör och dela det med mina barn.

Vår hund Skovelhornets Stock fick följa med och skogsträna. Han är lite över året och det blir nästa höst vi ska jaga in honom på allvar.

Det är spännande och roligt i skogen och rätt vad det är får man snö i nacken!

Skovelhornets Diva

Skovelhornets Diva måste ju också få synas på bild. Vi var ju som sagt på utställning i Ånge i lördags och det gick bra. Hon fick bedömningen excellent och blev bästa tik i öppenklass. Detta trots att det var väldigt varmt och hon visade sig inte riktigt från sin bästa sida. Roligast var i alla fall att träffa andra skovelhornare och deras hussar och mattar på utställningen. Så nu är det snart dags för älgjakt och jag hoppas kunna starta Diva (och andra av våra hundar) på jaktprov i höst.

Sinnenas konstpark

Den gångna helgen var jag på hundutställning i Ånge. Eftersom det är en bit att köra åkte jag ner redan på fredagskväll och jag hade fått tips om att bo på ett vandrarhem som tillåter hundar. Jag gillar egentligen inte att köra bil och gärna inte långt men till sist var jag framme, sent på kvällen. Jag blev väl mottagen av en äldre man som visade mig in trots den sena timmen.
På morgonen klev jag upp tidigt och upptäckte att de hade en konstpark precis vid vandrarhemmet och campingen. Den hette: Sinnenas konstpark och eftersom det var gott om tid innan utställningen började gick jag och Diva runt i konstparken. Den förgyllde verkligen min morgon! Vilket arbete som ligger bakom. Vissa konstverk fick en att småskratta och andra väckte tankar. Precis som namnet antyder är det en konstpark för alla våra sinnen. En riktig pärla! Första varvet gick jag utan kamera och bara njöt. Andra varvet fotograferade jag lite, men långt ifrån allt. Så om ni är i Ånge-trakten unna er en stund i denna konstpark! Och vandrarhemmet var riktigt fint, ett extra plus i kanten är att Campingen och vandrarhemmet ägs kollektivt av Ångeborna (om jag förstod den äldre mannen rätt).

Honungens dag

För fyra år sedan skaffade min farbror Svenne och jag Nordiska bin. Och i ärlighetens namn har vi sedan dess blivit lite av bi-nördar. Jag läser allt jag kommer över och Svenne har till och med skaffat Facebook –bara för att kunna ta del av olika spännande biforum som finns där. Jag minns så väl när vi var på väg hem med våra två första bisamhällen och bin började smita ut ur kuporna. Svenne tog upp en liten blomspruta och sa att jag inte behövde vara orolig! ”Vad hjälper en blomspruta mot tusentals bin…” tänkte jag. Men trots att vi hade 20 mil hem så gick det bra. Nu har jag lärt mig att de flesta honungsbin är väldigt vänliga så länge de inte blir trängda.
I dagarna ska vi invintra våra samhällen och sommarens arbete med bina börjar gå mot sitt slut. Det blev en liten honungsskörd i år. Först och främst på grund av det kalla vädret. Bin vill ha värme för att vara ute och flyga och de flesta blommor ger också ifrån sig mer nektar om det är varmt. Jag har alltid varit uppmärksam på skiftningar i naturen och blommor har jag älskat ända sedan jag var liten. Att vara biodlare har gjort mig än mer observant på väderlek och blomningsperioder för olika växter. Det känns som bina hjälper mig att leva mer i nuet. Men också att vara ödmjuk -för det finns mycket att lära. Men det ska jag skriva om en annan gång – det var en person som för inte allt för länge sedan sade till mig att man inte fick börja prata jakt eller biodling med mig. För då kan jag prata hur länge som helst!

Om honung. Bin samlar nektar hos blommorna och sedan omvandlar de nektar till honung och lagrar den i sina vaxkakor. Det som är spännande med honung är att den skiljer sig från år till år och den skiljer sig även från olika skattningstillfällen. Allt beror på vilka växter bina hämtat nektar ifrån. Ifjol när vi gjorde slutskattningen hade vi väldigt ljus och mild honung som främst kom från mjölkört. I år har honungen en mer gyllene ton och är mer aromatisk.
Många frågar om vad det är för skillnad på flytande och fast honung. När honungen slungas ur ramarna är den flytande. Flytande honung har en naturlig tendens att kristallisera sig och den blir då sockrig och tjockare i konsistensen. Hur snabbt detta går beror på druvsockerhalten reps. fruktsockerhalten i honungen som i sin tur beror på vilka växter nektarn kommer ifrån. Om man istället vill ha fast honung så måste biodlaren ympa eller röra honungen tills den får en slät och fastare konsistens. Flytande honung förvaras bäst mörkt och i rumstemperatur (i kylskåp kristalliseras den snabbare) eller i frys (om man vill långtidsförvara den). Fast honung förvaras bäst mörkt och svalt.

Eftersom det är honungens dag i dag tänkte jag dela med mig av lite information om honungens medicinska egenskaper som även finns att läsa här på denna sida ”Allt om honung”.

Honungens medicinska egenskaper:
Honung är antibakteriell, dvs. hämmar tillväxt av bakterier
Honung har en sårläkande effekt
Honung är rogivande
Honung gynnar matsmältningen
Honung är svagt laxerande
Honung är hostdämpande och slemlösande
Honung gör huden mjuk och len
Honung är rik på antioxidanter och är inflammationshämmande
Honung kan användas mot pollenallergi (kan förebygga/lindra besvär).

Men tänk på att köpa svensk honung och ännu hellre lokalproducerad! Det fuskas mycket med honung.

Årets honung

Innan man slungar ramarna måste täckvaxet avlägsnas.

Första gången jag tog på mig bidräkten kände jag mig som en astronaut!

Vi har även en bidräkt till barnen så de kan vara med och lära. Här är det Klara som får äran att ha en bidrottning i fickan. Vi skulle göra en avläggare och tillsätta en parad drottning (som överlevt en veckas försening i posten!). Drottningen mår numera bra och avläggaren är stark nog för att kunna överleva vintern.

Torvsjö Kvarnar

Jag och flickorna gjorde en utflykt till Torvsjö Kvarnar för någon vecka sedan. Det var verkligen värt ett besök! Jag häpnade över uppfinningsrikedomen och hantverket och att det var så fint där. Så här står det om Torvsjö Kvarnar på deras Hemsida:

”Torvsjö by ligger mitt mellan Åsele och Vilhelmina. Byn är byggd längs Skarpsjöbäcken som mynnar ut i Torvsjön. Här finns en mycket märklig anläggning med skvaltkvarnar, tröskverk, såg, elverk och en mängd andra byggnationer. Allt uppfört helt med handkraft av de finurliga och driftiga bönderna i byn under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Böndernas verk i Torvsjö är en av Norra Europas märkligaste vattendrivna anläggningar.”

Tyvärr var caféet stängt då vi var där. Trots att det stod på hemsidan att det skulle vara öppet och det fanns inget skylt om varför det var stängt heller. Och vi såg flera bilar som stannade men sedan for igen då de upptäckte att det var låst. Men vi hade eget fika med oss och vi hade en fin dag tillsammans! Det var bra skyltat med information om varje byggnad och det var rätt skönt att vara där alldeles ensamma. I Torvsjö finns även en Skogsbruksstig, men den ska vi gå en annan gång. Så om ni är i Vilhelmina med omnejd är Torvsjö ett utmärkt utflyktsmål och ska man till Åsele från Vilhelmina eller tvärtom är vägen över Torvsjö mycket trevligare att köra än den ”vanliga vägen”.

I smedjan låg denna tång framme. Undrar just om några tänder dragits ut med den!

Ledningen som förde vattnet till elkraftverket -byggt i trä!

Kornhässjan

Trösklogen, det stod att man inte fick gå in för den kunde starta utan förvarning.

Spånhyveln och sågen fanns i denna byggnad.

Det var häftiga byggnader och konstruktioner. Som sagt besök gärna Torvsjö och kika in på deras fina hemsida för mer information: Torvsjö Kvarnar

Back on track?

Tänka sig, tre år sedan jag skrev något här sist. Jag slutade skriva framförallt av den enkla anledningen att vårt internet var så långsamt att varje inlägg tog för mycket tid att skriva. Till slut försvann lusten med bloggen då det tog flera minuter att ladda upp en bild!
Sedan började jag tycka att balansgången mellan att vara personlig och privat inte alltid var så kul. Det är mycket roligare att skriva om dråpliga och helt tokiga saker som hela tiden händer i vardagen men skriver jag om dem lämnar jag ju också ut de personer som är inblandade i dem. Och inte kunde jag skriva om det då, om jag inte frågat om det var okej först. Det gjorde att bloggen kändes lite stel och tråkig. Det finns många bloggar där allt är så perfekt och tillrättalagt. Mitt liv ser ut alls ut så och jag ville och vill inte framställa det på det sättet heller. Numera tänker jag att jag kan skriva och berätta om saker på bloggen som jag lika gärna kan säga till en bekant, inte en god vän, utan en bekant. Lite sådär lagom personligt/privat. Och hör och häpna: vi har fått bredband så jag tänkte skriva en rad här nu och då. Då andan faller på och tiden finns eller då jag har något jag gärna vill dela med mig av.

I somras gick jag en kortare vandring helt själv med Vilda, hon börjar vara till åren nu. Nästa år fyller hon tio år. Det var välbehövligt efter att ha varit inomhus och skött markservice och barn i två veckor då vi renoverade ladugården. Det kändes som om jag höll på att kvävas. Och det finns inget som rensar både hjärta och sinne lika bra som ensamhet och fjälluft!

Krypljungen lyste upp marken på sina ställen.

Min trogna vän och följeslagare Vilda.

Min matsäck och fina kniv jag fått av min farmors bror Sverker i Dikanäs.

En blåhake följde mig en bit efter stigen. Sådana gånger önskar jag verkligen att jag ägt ett bättre objektiv för att fota fåglar.

Vårvinter

Denna fantastiska årstid! Solen värmer och dagarna är ljusa och långa. På nätterna hör man pärlugglan ute och norrsken lyser upp den stjärnbeströdda himlen. Det är först när ljuset kommer tillbaka jag inser hur mycket jag saknat att stiga upp tidigt och det är sol ute! Ända sedan i höstas har jag haft fullt upp. Med studier, arbete, familj och ja, allt möjligt. Sedan i november är jag färdig distriktssköterska och jobbar numera dagtid. Det blir mindre ledighet, men det känns ändå väldigt bra att slippa vaknätter och omställning av dygnsrytm. Dessutom upplever jag att jag utvecklas och lär mig mer av att arbeta på dagen tillsammans med mina fantastiska kollegor.

Vi försöker vara ute så mycket vi kan. Jag och barnen åker skidor tillsammans och vi har även besökt fjällstugan och fiskat en del. Förra helgen hade jag lyckats hitta min gamla snowboard. Jag har aldrig varit vidare bra på det men förr brukade jag alltid tolka med snowboarden efter skotern. Sagt och gjort, barnen tolkade på bobben och jag på snowboarden efter. Och trots att jag inte åkt på närmare 10 år så gick det hur bra som helst. Vissa saker sitter i!

Så härligt med fjälluft!

Vårvinter innebär för mig bland annat kala björkar mot en klarblå himmel.

Bilder från stugan.

Börknäs Mella, vår fina finskspets.

Snön tinar fort i solen.

Barnen hittade en pinne med någon slemmig lav på (vet ej vad den heter, vet ni?). Det är roligt att upptäcka skogen och naturen tillsammans!

Sofie lyckades dra upp en harr alldeles på egen hand. Så stolt hon var!

Älgjaktsdagar

Eftersom jag tillsammans med min kära kurskamrat tillbringade i stort sett hela hösten med att skriva magisteruppsatsen blev det tyvärr inte så mycket älgjakt för min del. Men två älgar sköt jag varav en på ett riktigt fint ståndskall och hundarna skötte sig bra. Framför allt Vilda är jag nöjd med. Nils jagar i två jaktlag och Vilda har presterat flera bra älgarbeten när han har jagat med henne också. En passare i ett av jaktlagen skojade med honom och sa att han förstod varför Nils friat till mig: ”När hon har en så bra älghund!”.

Här är i alla fall några bilder från en älgjaktsdag i oktober ifjol. Jag började att gå i ett stort gammalt risigt hygge där vi vet att det brukar finnas älg. Efter en stund kom jag på en stor brunstgrop och älgarna hade gnagt på ett par gamla alar där. Vilda och Tilly (jag hade släppt båda hundarna) var ute på sök på varsitt håll. En av passkyttarna rapporterade på radion att ko och kalv passerade över en väg och in på fel område. Tilly var efter de älgarna men Vilda var kvar och sökte igenom hygget. Med tanke på brunstgropen anade jag att det fanns fler älgar kvar och tjuren hade inte synts till ännu.

Mycket riktigt, Vilda började skälla ungefär fyrahundra meter ifrån mig. Det var nära vägen och det stod endast ett par minuter innan älgen började röra på sig. Jag tog upp pejlen och såg att det rörde sig snabbt och i min riktning. Jag styrde in en kula i loppet och gjorde mig beredd. Vilda skällde gångstånd men sen gjorde älgen en rusning och hon tystnade. Det dröjde inte länge förrän det hördes dova tramp i skogen och kvistar som knäcktes. Jag hade tummen på säkringen och tänkte att nu kommer den! Och det gjorde den, en älgtjur flåsande i full fart men allt ris gjorde det omöjligt att få ett vettigt läge för ett bogskott. Jag höjde bössan och siktade på halsen men jag tvekade någon sekund för länge och sen vek älgen av bakom en gran och dundrade vidare. Strax efter kom Vilda i full fart utan att ta notis om mig. Som jägare finns det mycket man känner efter ett sånt ögonblick. Jag ångrade att jag inte skjutit samtidigt som jag vet jag att det är en styrka att hålla inne ett skott om läget inte är bra. Jag var med en gång när en skytt hade skjutit första skottet i halsen på älgen, men istället för halskotpelaren hade skottet tagit i luftstrupen och den älgen for långt. Hade det inte varit för hundarna hade den älgen gått en plågsam död till mötes.

Tilly visste att det fanns fler älgar och förföljde inte kon och kalven så långt utan kom tillbaka och tog efter samma älg som Vilda. Jag tog upp pejlen igen och såg att älgen och hundarna var på väg rakt mot en passkytt ungefär 700 meter ifrån mig. Jag anropade passkytten på radion att vara beredd men strax innan passet vinklade älgen åt söder och i riktning mot ett annat pass. Jag hoppades att den passaren hört min varning tidigare och också var beredd. Och mycket riktigt, strax ekade två snabba skott i skogen och efter en liten stund började båda hundarna skälla för fullt när de hann ikapp älgen. Passkytten meddelade att han skjutit på en älgtjur som kommit i hög fart och att hundarna skällde ungefär 150 meter söder om honom. Jag sa åt honom att ta det lugnt och att jag var på väg. Något som jag också har lärt mig är att det bästa när en älg är påskjuten är att ta det lugnt.  När jag kom fram till passkytten gratulerade jag honom och föreslog att han skulle följa med mig fram för att avsluta. Men när vi kom fram tyckte han att det var säkrast att jag skulle skjuta sista skottet. Hundarna rörde sig tätt kring älgen och det gällde att skjuta i rätt ögonblick för att inte riskera något. Jag visslade på hundarna som vek av från älgen och sköt. Att döda ett djur är alltid med blandade känslor. Men jag är tacksam över jakten för att den ger mig många härliga minnen och stunder i naturen tillsammans med hundarna och dessutom är älgköttet värdefullt i vår familj. Efter urtagning av älgen blev det fikapaus och sedan fortsatte jakten ett tag till. Sammantaget blev det en fin jaktdag i skogen, även jag som hundförare helst vill ha ståndskall på ostörda älgar i en gammal granskog. Men det är inte alltid man får välja direkt, när det gäller jakt.

Gnag av älg på al.

Tilly och Vilda vid älgtjuren.

Vilda pustar ut nöjd och belåten.

När jag är ute i skogen fastnar jag ofta för små detaljer. Som denna vissna fibbla vid en bäck som jag for över.

När jaktdagen led mot sitt slut tittade oktobersolen fram!

 

Älgjakt

Så var det inte många dagar kvar av älgjakten i september. Jag har inte jagat så mycket som jag hade velat. Men jag och min kurskamrat skriver just nu på vår magisteruppsats och vi måste jobba på ihärdigt eftersom tiden är knapp. Det är sluttampen på vår distriktsköterskeutbildning och vi ska verkligen fira när det hela är klart! Men en del jakt har det blivit och fast det gick rätt trögt första veckan med antal fällda älgar så sågs det en hel del älg. Första dagen skällde Vilda ståndskall på en älgko och kalv i över tre timmar, men så klart på fel mark…men under Nils älgjakts vecka sköt han en fin lite oxe på ståndskall för henne så då fick hon lön för mödan. Som tur är jagar jag första veckan och Nils andra veckan så hundarna får komma till sin rätt.  Vi fick inte känna så mycket värme i somras men under första älgjaktsveckan hängde hundarnas tungor som slipsar och själv hade jag mest lust att slita av mig de varma jaktkläderna. Men eftersom jag inte har någon tunnare jacka eller väst med fickor för alla diverse apparater var jag tvungen att ha dem på. Men värme eller ej, mornarna var magiska och hur det än är så älskar jag att vara ute i skogen med bössa och hund. Första morgonen i jaktkojan var det påtagligt ett det var en som saknades, nämligen pappa. Han levde ju för älgjakten och hundarna och det var alltid full fart på honom när jakten drog igång. Men på något sätt kändes det också bra att jaga och att få minnas allt vi upplevt i jaktsammanhang tillsammans.

När dimman lättade kom värmen…

Vackert men varmt!

 
Jag är så gott som alltid sist i jaktkojan. Men jag matar våra djur på morgonen och sen så vet jag ju att det inte gör något om jag är lite sen. Det tar ändå lite tid innan alla passare är ute på sina pass och jag får börja gå med hunden.

Kaffet på morgonen är ett måste för många. Men jag dricker inte kaffe om, det smakar hemskt och beskt tycker jag.

Vilda kommer tillbaka efter ett längre sök.

Klövkampens Varske är glad och ivrig på morgonen. Det är hans första höst och det är min farbror Svenne som äger honom.

Alla höstfärger lyser upp skogen.

Fika paus. Vilda tycker att det är skönt i skuggan i granskogen.

Asplöv en regnig dag.

En älgkalv som Vilda var efter.

Vilda.

En älg har det blivit för min del, det var en så kallad stänkälg och inget hundarbete bakom. Men det var en fin älgko utan tillstymmelse till juver. Har hört att det är flera jaktlag i våra trakter som skjutit sådana kor. Det har setts mycket björn så de är säkerligen en stor orsak till varför det är så få kalvar men också den kalla och svåra våren.

Jag har fyra bössor, varav två älgstudsare. Min 6,5: a är dock favoriten.

Tyvärr finns det inte så mycket gammelskog kvar, men att gå i den är rena drömmen i jämförelse med en tät och röjd contortaplantering.

Fiskekvällar

Vi har haft en hel del fina fiskekvällar denna sommar. Barnen älskar att fiska, och det gör jag och Nils också. Vi blir nästan mer ivriga när det är något på kroken. En kväll fick Klara napp och helt plötsligt blev det alldeles stumt när hon försökte veva in den. Nils tog över och när han till sist fick den intill båten fick vi se att det var en riktig STOR-gädda som huggit över abborren som satt på draget. Inte konstigt att det blivit tungt. Men när jag skulle håva in den så hoppade gäddan och slog sig loss. Minen jag fick av Nils var rätt obetalbar och det syntes att han verkligen inte var nöjd med min insats med håven. När han kommenterade detta påpekade Klara att vi trots allt fått abborren och jag hakade genast på. Vi kanske missade gäddan, men vi fick ju en fin abborre istället!

Fint och stilla. Just denna kväll hittade vi flera fina näckrosor.

Denna båt har tidigare färdats på Ransaren, lägg märke till att den är byggd av Lycksele båtbyggeri.

En liten abborre.

Sofie ansvarar för maskhinken.

Fin sommarkväll.

Solen på väg ner.

Fiskarna som vi fick blev utmärkt sommarmat!

Hönsen

Ifjol skaffade vi höns och jag ägnade nog halva sommaren åt att bara stå och titta fascinerat på dem. Tuppens stroppiga uppvaktning och hans härliga galande, hönornas rangordning och olika kommunikationsläten, deras sprättande och pickande – allt var så intressant! När vi går ut och ger dem mat på morgonen möts vi av en skock springande hönor som nyfiket följer med i allt vi gör. Och det är fortfarande väldigt roligt att se hur många ägg de har värpt i redena varje morgon. Det är en lyx med egna ägg! Tidigare i somras lånade jag en äggkläckningsmaskin och i tre veckors tid lusläste jag om äggkläckningens alla konster. När 21 dygn hade gått tittade tio små kycklingar ut. Både jag och barnen tyckte att det var olidligt spännande när äggen började spricka upp.

Men så var det en morgon när jag klev upp tidigare än resten av familjen för en joggingtur. Innan jag lämnade gården öppnade jag upp för hönsen så de skulle få gå ut i gröngräset. När jag kom tillbaka hade en av våra hundar (Pia-Pia) kommit lös och hon hade verkligen haft en rolig stund till min fasa. Fyra hönor hade hon bitit ihjäl och det var fjädrar överallt. En av de döda var min favorithöna… en rödbrun och vacker Ölandshöna. Jag blev så arg på Pia! Men när jag lugnade ner mig erinrade jag mig att hon trots allt är en jakthund och felet var mitt, det var ju jag som släppt ut hönsen och haft dem ute utan uppsikt.

Med hjälp av min kära mor införskaffade jag sedan några hönor från ett hönseri. Och jösses som de såg ut och stank! De hade långa klor och de är fortfarande utan fjädrar på gumpen (de får tydligen nya fjädrar först när de ruggar). Vi kallar dem för ”rumphönorna”. De är strax slaktfärdiga hade hönsbonden sagt till mamma och jag undrade nästan om de stackars hönorna skulle överleva första natten. Men redan morgonen därpå hade de värpt. Första tiden hade jag dem åtskilda men nu har de helt funnit sig tillrätta i flocken och verkar trivas av bara den. Tupparna uppvaktar dem flitigt och de sprätter runt i gräset som om de aldrig gjort annat. Första gången de gick ut i solen var det en speciell syn. De som aldrig varit ute förr! Jag är glad att dessa hönor fick komma till oss och får leva ett liv som är mer naturligt för en höna. En värphöna i industrin får i vanliga fall inte leva ett långvarigt liv eftersom de oftast slaktas vid ca 14 månaders ålder. Då är deras kalkdepåer slut och de ruggar vilket gör att äggproduktionen går ner. Hela besättningen slaktas då ut och nya högproducerande hönor tar vid. Jag tror att äggproducenter är måna om sina djur, bland annat för att mår inte djuren bra presterar de inte bra. Men för mig är djur inte bara en produktionsenhet som ska generera pengar. När man ser och hör hur många hönor har det blir jag beklämd. Det är ändock ”bara” höns men de får lida på grund av storskalig industrialisering och kommersiella syften.

Jag har hönsen tillsammans med min svärmor och svägerska. Vi delar på städningen, utgifter för foder och äggen så klart. De bor hemma hos oss och därför blir det naturligt att jag tittar till dem lite mer. Jag rekommenderar alla som har tid, lust och plats att skaffa egna höns. De är trevliga och intressanta djur, kräver inte allt för mycket skötsel och ger fantastiskt goda ägg!

Herman är herre på täppan. Men en riktig fegis är han, först in i hönshuset om de blir skrämda!

Salig blandning av höns. När ”rumphönsen” kom till oss satt de bara ihoptryckta i ett hörn. Det är otroligt hur fort de har anpassat sig till sin nya miljö.

Herman är noga med att vaka över sina hönor.

En några dagar gammal kyckling.

Vad jag har förstått dessa hönor varit frigående inomhus med ungefär 2000 hönor till. Att de plockar varandra är vanligt och vad jag förstått är de hönor jag fått tag på rätt fina för att vara slaktfärdiga industrihöns. Många gånger är de helt kala när de går till slakt.

Bergman är lägre i rang men finner sig i det. Då och då ser jag hur han uppvaktar någon höna när Herman inte är vaksam.

Trevlig syn på morgonen, och fantastiskt att använda i matlagning och bakning.

Sommaren är kort

Ja, denna sommar stämmer det verkligen! Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Jordgubbarna har precis mognat och redan nu på fredag drar björnjakten igång. Själv ser jag mest framemot fågeljakts premiären och älgjakten.

Även om det äntligen kommit lite värme börjar löven gulna här och var och renfanan står i blom, ett säkert tecken att sommaren är över. Vi har haft det bra, det har varit perfekt arbetsväder och det är nog det vi mest har sysslat med denna sommar. Fast visst har vi haft fina sommarkvällar i båten och hittat på lite av varje också. Barnen älskar att fiska så det är ett roligt och trevligt sätt att vara ute tillsammans på.

Stort tack till alla som hört av sig och undrat vart jag tagit vägen. Det värmer, trots att jag skriver så sällan. Här är i alla fall några bilder från när vi tränar våra hundar.

Gusjöns Kruta, Klövkampens Tilly och Klövkampens Vilda var de hundar som åkte med denna gång.

Fin kväll och stilla på sjön.

Hundarna kämpar på bra. Vi låter dem inte simma lika långa sträckor som ifjol, då det är rätt så kallt i vattnet.

Vilda.

Tilly, som jag ärvt efter pappa.

Nils skojade samtidigt som vi försökte få till ett kort och jag kunde inte hålla mig för skratt. Har sett att jag har alldeles för få bilder i bloggen där jag skrattar!

Livet i 150 knyck

Just nu känns det som om livet rusar på i 150km/h eller ännu fortare. Barnen har turats om att ha vattkoppor och det är fullt ös med studierna med alla examinationer innan sommaren. Men nu har jag snart bara D-uppsatsen kvar innan jag kan kalla mig distriktssköterska. Vi har många projekt på gång bland annat veden som ska kapas och klyvas, ett växthus som ska monteras, hundar som ska tränas, grishage som måste fixas och sommarens uppgift är att färdigställa vår gigantiska altan. Sen har vi några mindre projekt inomhus som helt enkelt får vänta tills sommaren och hösten är över. Träningen blir det lite si och så med men det som hinns det hinns. Man blir stark av att arbeta också. Helst av allt hade jag velat ställa iordning för att skaffa får och gjuta ett riktigt golv i ladugården så att vi kan börja leta efter en liten häst till flickorna och en lite större till mig. Jag var nämligen en hästtjej när jag var yngre och har alltid drömt om att ha häst. Men det får helt enkelt vänta ett tag till.

Mitt i allt var vi, tillsammans med Nils bror och hans sambo, iväg till Mallorca. Barnen var hemma hos farmor och mormor. Vi har aldrig varit utomlands tillsammans trots att vi varit ett par i 13 år nu och Nils var på varmare breddgrader senast 1990, så det var på tiden. Efter denna långa och tunga vinter kändes det som om det behövdes. Och vi hade det fantastiskt fint och det var härligt med riktig värme, även om jag grät både en och två gånger för att barnen inte var med men jag visste ju att de hade det toppen. Det var riktigt vackert och förvånansvärt rent både i havet och på land. Dessutom träffade vi släktingar till Nils och hans bror där och vi hade en jättefin kväll tillsammans. Jag hade gärna upptäckt mer av ön men det får bli en annan gång. Här är lite bilder från vår resa, bilderna kommer från mitt instagramkonto så kvalitén är inte så bra men det kändes som om systemkameran skulle ta onödigt mycket plats att ha med sig.
Utsikt från vår balkong. Det blev några Sangrias allt vad det nu hette under veckan.

En bild på mig en av de första kvällarna.

Marknad i den gamla stadsdelen i Alcudia. Mycket god frukt men annars mest krims
krams.

En härlig dag på stranden.

Vi hade ”all inclusive” och som vi åt! Vi kallade oss till slut för ätargänget och det var tur att vi rörde på oss en del för att smälta all mat. Det jag saknar allra mest är aiolin och oliverna. De gröna oliverna var fantastiskt goda!

Massa fina blommor spanade jag in.

Den högsta toppen besteg vi en av de första dagarna. Det fanns ingen stig på framsidan (som vi trodde) så vi letade oss upp bland taggiga snår och vildgetter.

Älskar snäckor och stenar och blev som ett litet barn när vi hittade en strand full med runda och släta stenar. Emellanåt blev det till att försöka plugga lite.

Nils och jag, sista kvällen.

Från stock till virke

Stormen Hilde (56 m/s  i Stekenjokk) som rasade hösten 2013 medförde att det låg en massa vindfällen i skogarna ifjol. Fortfarande finns det en hel del omkullfallna träd kvar här och var i markerna. Nils jobbade många dagar i skogen med att ta reda på timret och timmervagnen testades ordentligt. Timret sågade sedan Nils tillsammans med hans gode vän och arbetskamrat. Virket kommer att användas till ett kommande garagebygge, fast det projektet kommer att påbörjas först nästa sommar. Det var kul att följa vägen från stock till färdigt virke för mig och barnen. Även om vi tyckte att sågverket levde om alldeles förfärligt var det kul att se när klingan klöv stockarna.