Fiskekvällar

Vi har haft en hel del fina fiskekvällar denna sommar. Barnen älskar att fiska, och det gör jag och Nils också. Vi blir nästan mer ivriga när det är något på kroken. En kväll fick Klara napp och helt plötsligt blev det alldeles stumt när hon försökte veva in den. Nils tog över och när han till sist fick den intill båten fick vi se att det var en riktig STOR-gädda som huggit över abborren som satt på draget. Inte konstigt att det blivit tungt. Men när jag skulle håva in den så hoppade gäddan och slog sig loss. Minen jag fick av Nils var rätt obetalbar och det syntes att han verkligen inte var nöjd med min insats med håven. När han kommenterade detta påpekade Klara att vi trots allt fått abborren och jag hakade genast på. Vi kanske missade gäddan, men vi fick ju en fin abborre istället!

IMG_7441
Fint och stilla. Just denna kväll hittade vi flera fina näckrosor.

IMG_7439
Denna båt har tidigare färdats på Ransaren, lägg märke till att den är byggd av Lycksele båtbyggeri.

DSC_1845
En liten abborre.

DSC_1884
Sofie ansvarar för maskhinken.

DSC_1890
Fin sommarkväll.

IMG_7424
Solen på väg ner.

DSC_1852
Fiskarna som vi fick blev utmärkt sommarmat!

Toppjakt

I början av månaden var jag och Nils ute en sväng på skidorna. Det blir ju inte så ofta vi har tid att vara ute tillsammans så det gäller att passa på när vi har barnvakt. Det var i alla fall en riktigt kylig morgon. Tallarna på tjädermyren var tomma, inte en tjäder såg vi. När vi närmade oss en bäck i slutet av dagen fick vi se ett par orrar på långt håll. Vi smög oss närmare och Nils var väldigt mån om att det var jag som skulle få äran att skjuta. Jag la mig ner i snön och tog stöd av ryggsäcken. Det var långt och eftersom jag visste att bössan var inskjuten på hundra meter så höll jag lite högt på fågeln. I samma veva som jag tryckte av skottet föll orrtuppen ner från trädet. En skön känsla. Vi skidade fram och Nils tog ett kort på mig och orren. Men som jag frös om fingrarna! Sen bar det iväg hem efter en fin dag.

toppjakt6
Kylig morgon. Men klockan var faktiskt strax över nio och solen hade ännu inte hunnit upp.

 toppjakt4
Inga tjädrar här inte!

toppjakt5
Det var magiskt vackert när solen bröt fram.

toppjakt3
Det syns hur lite snö det var. Men nu har det kommit mera.

toppjakt1
Jag och orren.

toppjakt2
Det är granna fåglar. Nu är det till att laga något gott av orrbröstet.

toppjakt3
Hemåt.

Skogsutflykt

Sista dagen på Nils semester gjorde vi en liten utflykt. Klara gjorde det bra, hon bar sin egen ryggsäck och gnällde inte en enda gång trots att hon fick gå hela vägen dit själv. På hemvägen fick hon åka på pappas axlar för då bar det uppför. IMG_5278 ”Pappa stark” jublade Klara och extra glad var hon över björkriset jag gav henne så hon kunde vifta bort myggen.IMG_5255Självklart följde lilla Pia-Pia (Gusjöns Kruta) med. IMG_5261 Klara tittar på när Pia-Pia dricker. IMG_5262 Sofie sitter bra i bärstolen. Hon tyckte det var riktigt roligt att sitta i den och guppa när vi gick. IMG_5258 Nils och Sofie IMG_5264 IMG_5277 Förstklassiga mackor i mackjärnet kan jag intyga! IMG_5286 På vägen hem gick vi förbi grottan där Bergatrollet bor. Klara tyckte det var väldigt spännande.

Familjedag i Fatmomakke

Nils har semester just nu och mestadels tillbringas tiden med att jobba på altanen. Fast det är ju mest Nils som jobbar med den. Jag har hand om ungar och markservice och vi har faktiskt riktigt fina dagar. Men det är fullt upp må ni tro med två små barn, hundar, en busig hundvalp, grisar, matlagning, tvätt, städning och allt annat. I söndags bestämde vi oss för att bryta av lite och hitta på något. Det blev en tur upp till vackra Fatmomakke. Trots att det blåste så ordentligt att fikat nästan flög i väg från bordet när vi åt lunch hade vi en fin dag. Fatmomakke är en av Vilhelminas stora sevärdheter. År 1780 begav sig Åseleprästen Per Rådström på en lång resa till fjälls för att möta samerna vid övre änden av Ransarsjön. Han fick då höra talas om samernas önskemål om att uppföra ett kapell på en lämplig plats. Den plats de angav var Fatmomakke. 1781 uppfördes de första kyrkobyggnaderna i Fatmomakke, i form av två rymliga kåtor och ett stort skjul på stolpar för gudstjänster.

Fatmomakkes historia är en historia om möten mellan människor. På 1800-talet kom nybyggarna för att bosätta sig i dessa trakter. Fatmomakke med sitt kapell blev den naturliga mötesplatsen för både samer och nybyggare. Runt kyrkan växte en kyrkstad upp, där kåtor och timrade stugor står sida vid sida. Kulturmötet mellan samer och nybyggare skapade denna unika miljö. I Fatmomakke har även andra möten ägt rum. Möten mellan handelsmän och kunder, mellan ortsbefolkning och turister, mellan överhöghet och vanligt folk och mellan kvinnor och män…

I Fatmomakke firande man förr två kyrkhelger om året – vårhelgen i början av juni och hösthelgen i början på september. Dessa kyrkhelger inföll i samband med samernas flyttningar från och till det ofta kombinerade vår- och höstvistet. Från vårvistena vid trädgränsen flyttade man upp till sommarvistena på kalfjället i början av juni. Fram i september var det sedan dags för flyttningarna tillbaka till höstvistet.
Numera firar man tre kyrkhelger i Fatmomakke: Midsommarhelg, Mitt i Helga som infaller tredje helgen i juli och Hösthelgen som firas första helgen i september.
I Fatmomakke finns idag närmare 80 kåtor och 20 timrade kyrkstugor. De flesta kåtorna ligger uppdragna en bit i sluttningen, medan stugorna har byggts närmare vattnet (http://fatmomakke.se).
IMG_5119 Den första person vi mötte var en fotograf från Tyskland. Han bad om att få ta ett kort på oss och berättade sedan att han håller på att skriva en bok om ”the Swedish people”. Vore kul att läsa den boken när den är färdig. IMG_5120Marsfjällen. Så fort jag ser fjäll känner jag ett sug i kroppen. Fjällen ska ju upplevas nära och till fots! Nu var det ett tag sedan sist men vi hoppas på att ta oss iväg på en kortare tur innan Nils semester är slut. IMG_5122 IMG_5129Angelikstut’n, eller fjällkvanne. IMG_5134Det finns en väldigt fin permanent utställning där man kan läsa om samerna och nybyggarna. Detta är en kopia av kyrkan i Fatmomakke och Klara var väldigt fundersam vem som kunde bo därinne IMG_5136 IMG_5146Vi hittade en väldigt häftig stol som vi alla var tvungna att prova. IMG_5148Klara springer omkring bland kåtorna. IMG_5152Lilla Sofie tar det desto lugnare, än så länge. IMG_5142 Det finns mycket spring i benen hos en unge på 2,5 år! Och Findus ska med, överallt! IMG_5132 Varje gång jag ser ett spåntak tänker jag på vilket otroligt jobb som ligger bakom. Kyrkan och visningskåtan tog jag inga kort på. Det var nämligen bröllop och mycket folk där så vi ville inte störa. Men det är ju roligt att se att kyrkan och den vackra plats som Fatmomakke är kommer till användning.

Ricklundgården, Vilhelminas kulturpärla

Som jag skrev i ett tidigare inlägg besökte jag nyligen Ricklundgården i Saxnäs. Jag har märkt att det inte är så många som känner till denna kulturskatt. Ricklundgården har en väldigt intressant och fascinerande historia. Det är inte bara historien om ett makalöst hus, massor av konst och konstnärssjälar. Det är också en vacker och samtidigt ledsam kärlekshistoria. Men jag tänker fatta mig kort, för den som vill veta mer får allt ta och göra ett besök.

Emma Ricklund (född Johansson 1897) tog i unga år över sin fars gästgiveri i Saxnäs. Hon var omtyckt av både norgefarare och fjällturister och blev känd som en färgstark och målmedveten kvinna redan i unga år. En av dessa turister som sökte sig till fjället var den då unge konstnären Folke Ricklund. Han fattade tycke för Emma och efter några års uppvaktning gifte de sig år 1936. 
   Ricklundgården uppfördes i slutet av 1940-talet. Gården beskrivs bäst som en olivlund mitt i fjällbjörkskogen. Folke insperades av sina upplevelser från bland annat Italien när huset byggdes och varje detalj är uttänkt och noga planerad. De lokala snickrarna skakade på huvudet både en och två gånger när de byggde men Folke drev på och fick som han ville.
    Folke och Emma hade ständigt besök av konstnärer både bekanta och som gäster på gästgiveriet. Konstnärerna lämnade förutom betalningen för rummet även en tavla som tack för vistelsen. Denna tradition gjorde att en ansenlig konstsamling växte fram. Dessutom var Folke en väldigt skicklig konstnär själv och han räknas numera som en av de stora Lapplandsmålarna.
   Ett par år efter att huset byggts färdigt gick Emma och Folke skilda vägar. Emma tog det mycket hårt då Folke lämnade henne. Men hon tog sig samman och tack vare hennes testamente skapades Emma Ricklunds stiftelse och nu är Ricklundgården ett museum. Annexet inhyser fortfarande konstnärer från världens alla hörn som flitigt utnyttjar de två ataljeerna som Folke ursprungligen byggde. Alla lämnar de ett verk efter sig och konstsamlingen växer. Efter Emmas död 1965 uppdagades det ett hundratal målningar som hon själv gjort. Efter skilsmässan började hon själv att måla och det var få personer som känt till detta. Emma var också väldigt duktig på vävning och olika handarbeten. 
    Tyvärr finns det idag inget galleri som visar upp all denna konst. Guiden visade oss mängder med tavlor i garderober och på alla möjliga ställen. Jag hoppas att Vilhelmina kommun och Västerbottensläns landsting i en snar framtid tar tag i detta och bygger ett riktigt galleri där denna kulturskatt kan visas upp.    
     Innan jag fotade innuti huset frågade jag självklart om lov. Guiden sa att ju mer reklam Ricklundgården kan få dessto bättre. Och det håller jag med om för Ricklundgården är ett måste om man besöker Vilhelmina/Saxnäs.


Entrén vid Ricklundgården


Vacker utsikt


Även trädgården är väl värd att studera.


Inne i själva huset. Alla tavlor har en egen historia och inredningen autentisk.


Folke Ricklund gjorde denna mosaik av björk i hallen. Vilket jobb!


Brudsängen, överkastet har Emma gjort. Efter skilsmässan låg hon inte i denna säng mer utan sov i ”pigkammaren”.


Man kan tillbringa timmar i huset och alltid finner man något nytt. Detaljerna är många och spännande. Även textilierna på denna soffa har Emma Ricklund gjort.


Tavlor av både kända och mindre kända konstnärer.


Jag fastnade lite för denna djävul i öppna spisen på övervåningen 🙂

Brödbak i Saxnäs

Igår åkte Klara, Ingrid (Nils mamma) och jag upp till Saxnäs. Där bjöd Ingrids syster Karin på lunch i hennes vackra växthus och sedan var det brödbak i bagarstugan som gällde. Vi mixtrade och gjorde fyra olika stöpor med lite av varje i och bakade allt eftersom. Jag gjorde en stöpa lappkakor som blev riktigt bra, tänkte bjuda på det till maten på Klaras dop. Senare på kvällen anslöt sig även Karins dotter och vi stöpte, kavlade, gräddade och sopade av hjärtanslust. Vi turades om att passa Klara och när hon blev trött gick jag en liten sväng med barnvagnen. Hon somnade strax och vi fortsatte att baka. Barnvagnen fick sen stå utanför fönstret och Klara snusade gott i den. Vi vuxna hade riktigt roligt! Klockan tickade på bra och vi var klara strax före midnatt. Då var vi täckta av mjöl och lagom trötta. Men innan vi la oss för kvällen gjorde Karin upp en brasa i öppna spisen och vi bara pöste hemma i soffan en stund.
   Idag bar det iväg hem igen med bilen full med bröd. Vi hann även med ett besök i Ricklundgården, som jag ska skriva mer om så snart jag hinner.


Den här vyn möts man bland annat av när man kör in i Saxnäs. Marsfjällen med Kultsjön i förgrunden, själva ”höbben” heter Ropen.


Karins vackra växthus.


Den finaste och goaste bullklimpen av dem alla! (Klaras farmor Ingrid stod precis bakom men syns inte på bilden).


Satsbäcken, som rinner alldeles vid bagarstugan. Kortet tog jag när Klara somnat i barnvagnen. Efteråt blev inte så många kort tagna. Jag gräddade och i värmen från en het bakugn är inte kameran det första man tänker på.


Förrän idag då det blev en kort promenad på förmiddagen. Det är väldigt fint i Saxnäs.

Kaanans land

Idag var vi först en sväng i Bergland och sedan åkte vi till Matsdal. Matsdal ligger inte långt från Skansnäs eller ”Lia” där min farmor har sitt barndomshem. Därför har jag tillbringat en del tid där och jag har även vandrat en del i fjällen som omger byn. Matsdal är en av de vackraste fjälldalarna i Vilhelmina kommun i mitt tycke. Området bortanför Matsdal kallas för Kaanan. Kaanans land är annars mest känt för att vara ”det förlovade landet” väster om floden Jordan i Gamla Testamentet, nuvarande Israel och Palestina. Men med tanke på hur situationen ser ut där, så stämmer nog beskrivningen om det förlovade landet bättre in på en liten fjälldal i Vilhelmina.


Södra Gardfjäll.


Rastplatsen vid Lillsjön. I dalgången i fjärran syns ”Kaanans land”.


Detta foto tog jag för några år sedan när jag vandrande över Norra Gardfjällen mot Virisen.

Vilhelmina Gårdsbutik

Om ni besöker Vilhelmina någon gång så får ni inte missa Vilhelmina Gårdsbutik, där hittar ni många lokalproducerade delikatesser. Pepparlaxen är ett måste på jul- och påskbordet, alla i familjen älskar den. Godare pepparlax får man leta efter och jag tror inte man hittar någon heller. Även sommarsillen är fantastisk god, det är farmors favorit. Är man på genomfart och vill ha en bit mat så stanna hellre till på Gårdsbutiken och ta en laxkebab istället för det vanliga hamburgare eller pizza. Nyttigare och godare, jag lovar. Utöver fiskdelikatesserna finns det rökta viltprodukter, tunnbröd, getost, hemgjorda chokladpraliner och andra godsaker från lokala producenter här i Vilhelmina. Titta in på Gårdsbutikens hemsida och läs mer genom att klicka på bilden.

Vilhelmina Kyrkstad


Vilhemina museum, där bland annat min äldre syster och en av mina mostrar jobbat

Vilhelminas kyrkstad uppstod på 1840-talet då ett område på prästbordets mark avsattes för kyrkstadsbebyggelse. Här gick ofta flera bönder samman och uppförde en gemensam stuga där då varje hushåll eller hemman fick dispositionsrätt till en eller ett par kammare. Ofta fick de olika kamrarna och stugorna namn beroende på varifrån ägarna kom, exempelvis Råselestugan, Nol-om myr´n-kammaren, Hacksjökammaren m.m.

Ända fram till mitten av 1800-talet fanns det bestämmelser om att man måste infinna sig till vissa gudstjänster men trots närvarotvång så upplevde nog de flesta kyrkhelgerna som lustfyllda avbrott i den annars ganska så enahanda och arbetsfyllda vardagen. Förutom deltagandet i gudstjänsterna gav vistelsen på kyrkplatsen många tillfällen att få träffa vänner och bekanta vilka friskt delade med sig av nyheter och skvaller från andra byar och socknar. Kanske någon anhörig gått bort helt nyligen och skulle jordfästas. Eller kanske hade man sån tur att man blivit inbjuden till bröllop, eller att närvara vid något dop.

I tillfälligt inrättade handelsbodar, marknadsstånd och kaffestugor kunde man bland annat köpa grannlåt, starka drycker och sådant som inte kunde produceras hemma på gården. Ibland blev det nog lite väl mycket nyttjande av starkvaror under kyrkhelgerna. Mellan kyrkhelgerna skulle kyrkstugorna vara låsta och tillbommade, vilket det fanns stränga regler om. I slutet av 1800-talet kom man emellertid att frångå denna princip och allt oftare började stugorna bebos permanent. Framför allt var det tillresta och egendomslösa som bosatte sig i kyrkstugorna. Detta ledde i sin tur till att olika affärsidkare såg en möjlighet att etablera fasta affärsinrättningar i kyrkstaden.

Morgonen den 5 september 1921 brann hälften av kyrkstaden ner.  Elden började i en av stugorna söder om Storgatan. I de gamla timmerväggarna fick elden snabbt fäste och spred sig i en rasande fart från hus till hus. Dessutom påskyndades eldens spridning av att man kastade ut möbler, husgeråd och andra föremål mellan husen, vilka i sin tur antändes och förde elden vidare. I kampen mot detta eldhav hade man endast tre mindre brandsprutor att tillgå. Klockan fem på eftermiddagen kunde man konstatera att hela kyrkstadsbebyggelsen söder om Storgatan, drygt 50 byggnader, brunnit ner till grunden. I den utredning som följde kom man fram till att branden orsakats av en bristfällig skorstensmur. (källa vilhelmina.se)

Idag är kyrkstaden en prydnad för Vilhelmina och fast den inte är så stor så är det mysigt att gå omkring där.

Vyer från Nästansjö

Jag bor i Lövliden, där Nils för övrigt är född och uppvuxen och jag trivs väldigt bra här. Men på något sätt så räknar jag mig ändå som Nästansjöbo eftersom Nästansjö är min hemby. Det är där jag har mina föräldrar, farmor och farbröder, det är där jag jagar och det är där som jag och mina syskon levde bus när vi var små. Det är tur att byarna inte ligger långt ifrån varandra för jag dras ofta dit.

Den förste nybyggaren kom till Nästansjö i slutet av 1700-talet. Han hette Nils Nilsson och hade fått höra av samerna att Nästansjö var en sjö där det fanns gott om fisk, fina möjligheter till ängslåtter invid bäckarna som rann ut i sjön och mycket fågel i skogarna. 
  Själva namnet Nästansjö är lite speciellt. En teori är att sjön är så uppspjälkad av näs och holmar att den ”blott nästan är en sjö”. En annan är att namnet kommer från samiskans Niestienjávrie som betyder matsäckssjön. Språkforskarna tror emellertid att namnet med stor sannolikhet har sitt ursprung från det fornnordiska Naesnir. Naesnir betyder ”sjön med (flera) näs”. Därmed tror man att Nästansjö fått sitt namn av nordbor före 1000-talet/medeltiden. Dessa forntida nordbor hade sina jakt, fiske- och fångstmarker uppefter Ångermanälven och hade namn för större sjöar och vattendrag. Stornäs, Nassjobergen (i Norge), Vojmsjön/Vojmån, Fjällfjäll, Borgafjäll och Krutsjön är andra namn som sägs ha fornnordiskt ursprung.  Forskare vid Umeå Universitet har kommit fram till att det fanns människor i Norrlands inland för mer än 9000 år sedan och jag måste få inflika att Vilhelmina är den kommun som har flest forntida lämningar i Västerbotten. Bland annat vid Gråtanån finns ett stort antal fångstgropar och boplatser från stenåldern.

Tillbaka till Nästansjö; oavsett vilken teori som stämmer så är det en mer fascinerande historia bakom Nästansjös namn än vad man kan tro. Här är i alla fall några vyer från min vackra hemby!

t
Utsikt från byn över bland annat Gitsfjällen, kortet är taget strax nedanför kapellet.


Kortet är taget på samma plats som det ovan men åt andra hållet. Utsikten mot sjön.


Utsikt från Björnberget dit otaliga skoterturer gjordes när vi var små. Bäst var att åka bob eller (på senare tid) snowboard utför branten när vi skulle hem 🙂


Här ser man ut över Nästansjön från Björnberget


Ännu en bild från Björnberget


Utsikt från ”Klippen”. Om man tittar noga så ser man Vojmsjön i fjärran.


Skoterleden som går på lägdan/åkern inte långt ifrån vårt hus. På denna led vandrade vi när vi gick hem från skolan.


På promenad bakom byn, det lilla berget ni ser är ”klippen”


Vår i byn


På promenad efter byavägen så blickar man ut över sjön.


Kvarnen vid Ängesbäcken. Varför kortet blev så suddigt vet jag ej.


Överblick av byn från kanoten, precis där Ängesbäcken och Krokbäcken rinner ut i sjön.


Krokbäcken


Ängesbäcken


Vy från ”Bränna”

Minisemester och sagostig

Förra veckan var jag, farmor och Vilda på en liten semestertripp tillsammans. Vi åkte till farmors barndomshem ”Lia” som ligger i närheten av Skansnäs, ca. en mil utanför Dikanäs. Vi har tidigare somrar brukat tillbringa några dagar där och bland annat dra björkrötter. Men numera säger farmors rygg ifrån så vi tog det rätt lungt istället. Jag tycker verkligen om att vara där. När jag var yngre brukade jag ofta gå omkring och fantisera hur det skulle ha varit att få se farmors hem när hon var ung. När det fanns människor och djur på gården och innan allt börjat växa igen. Farmor har berättat att på somrarna så släpptes alla hästarna i trakten lösa och samlades i en stor flock. När de plågades av myggen och alla andra bitande insekter så drog sig hästarna upp på fjället. Tänk vilken syn!

Farmors yngre syster var också där och vi hade riktigt trevligt. Fast när de skulle äta surströmming så flydde jag min kos. Jag och Vilda hann med att gå en sagostig och en åka sväng fram och tillbaka till Kittelfjäl. Efter Sagavägen som går från Örnsköldsvik till Bronnoysund i Norge så finns det flera sagostigar och jag har gått ett par av dem. De är ett trevligt avbrott i bilandet och det är kul att få ta del av lokala sägner och sagor!


Där uppe växer det mycket av Ängsnycklar och Jungfrumarienycklar. Hur man ser skillnad på dem? Jo, bland annat så har Jungfrumarienycklar fläckiga blad och det har inte Ängsnycklar.


Bild från farmors barndomshem. Ladugården till vä. Mitt i ingenmansland ligger det!


Själva ”Boningshuset”


Det här gamla flygfotot hänger på vinden. Så här fint var det när det fortfarande bodde människor där, fast den röda färgen är så klart ditmålad.


Som sagt när det var surströmmingsdags for jag och Vilda på en liten biltur tillsammans och gick denna sagostig. Det finns flera av dem efter Sagavägen.


Både jag och Vilda hajade till när vi fick syn på en naken jätte mitt i skogen. Det var jätten Stalo som blivit lurad av samerna som stulit hans kläder. Men det var rätt åt honom för han tyckte bland annat om att äta människokött.


Blommande hönsbär.


Jag stannade till och tog en paus vid Fättjaur, en bit bortanför Kittelfjäll.

Fatmomakke

För er som undrade var jag startade min lilla tur på fjället så är svaret Fatmomakke. Jag startade där, åkte en bit på Kultsjön och sedan tog jag leden upp i Marsjfällsreservatet mot Kittelfjäll.


Marsfjällen i fjärran och vattnet som ni ser är Ransarån som rinner ut i Kultsjön


Fatmomakke, en av Vilhelminas främsta sevärdheter. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om denna historiska plats, men jag nöjer mig med att länka vidare till Fatmomakkes hemsida där den som vill kan läsa mer.

Rödberg

Strax innan man kommer till Klimpfjäll så passerar man Rödberg eller Röberg som vi säger. Man kan helt enkelt inte missa detta berg som tornar upp sig alldeles vid vägen. Klippväggen lyser röd, därav dess namn. Det finns många historier om ursprunget till bergets röda färg. Den första jag fick höra var att förr i världen så brukade äldre samer, som kände att livet höll på att ta slut, kasta sig ut för branten. Och berget färgades rött av deras blod. En annan historia påminner mycket om ”vägvisaren” en film några av Er kanske minns.  Ett rövarband av tjuder kidnappar en ung same och tvingar honom att vara deras vägvisare för att hitta de andra samerna. Han bär en fackla som tjuderna följer efter i mörkret. När han kommit till en brant klippavsats så kastar han facklan utför stupet men hoppar själv åt sidan. Rövarna hinner inte upptäcka att de blivit lurade och faller efter. Om det är Rödberg som var klippavsatsen eller inte är osagt, men det finns en historia som säger det.  

I verkligheten så beror färgen på att berget innehåller mycket järn och att en speciell lav växer där. Därav den röda färgen.


 Detta kort tog jag i somras på väg hem (sent på kvällen) efter min vandring till Remdalen.


Rödberg

Vyer från Vilhelminafjällen

Nedan kan Ni se ett bildspel som jag knåpat ihop. De flesta av bilderna är tagna i år och många av bilderna känner ni säkert igen och har sett förut. Det är främst foton från Stekenjokk och Marsfjällen. Jag tar ganska mycket kort då jag är ute och vandrar eftersom jag tycker att det är roligt att fotografera men kanske framförallt för att i några av bilderna kan man lyckas fånga känslan av att vara ute fjället. Även om det är jag själv som tagit bilderna så tycker jag om att titta på dem och minnas platser där jag vandrat och vistats.