Vardagspusslet

För tillfället gör jag praktik och det är väldigt lärorikt och roligt. Även fast jag har två barn själv känns framförallt barnhälsovårdsarbetet nytt för mig. Det är ett stort, viktigt och intressant område. Men det är inte lätt alltid att få vardagpusslet att gå ihop med barn, hundar, renovering, praktik, plugg och träning. Dessutom har barnen varit sjuka mycket senaste tiden. Sofie har till och med haft lunginflammation men tack och lov mår hon bra nu.  Det är svårt att få med allting som hinner hända mellan gångerna jag skriver på bloggen men här är lite bilder från idag.

Klövkampens Vilda. Hon är otroligt lugn och fin och men har ändå så mycket jaktlust i skogen! Jag hade anmält henne på två jaktprov i höstas men efter pappas bortgång så hade jag varken tid eller lust. Men det blir nya tag till kommande säsong.

Barnen får sitta nerbäddade i vagnen när deras små ben tröttnat.

Börknäs Mella. En av våra två livliga finskspetsar.

En bild på mig, bländad av det starka solljuset och snön.

I morse sköt Nils en räv på åteln och naturligtvis ville barnen se på den. Jag tycker att rävarna är väldigt fina men det är en viktig viltvårdsåtgärd att hålla nere rävstammen.

Mella och Vilda.

Efter den senaste tidens blåst och tö var det riktigt härligt med sol och minusgrader.

Älgjakt

Eftersom jag har börjat läsa till distriktssköterska har det väl blivit lite så och så med jaktdagar för min del. Men några dagar har jag i alla fall hunnit med. Flera tidiga mornar har startat med dimma och när solen sedan har brutit fram har hösten bjudit på strålande dagar. Men i början av jakten blev det nästan olidligt varmt för både hundar och hundförare. Det har i alla fall gått riktigt bra för laget och det är bättre än förväntat med älg på markerna. Älgfesten med laget var riktigt lyckad och det har blivit en hel del kött i frysen. Nu ser jag framemot oktoberjakten efter brunstuppehållet.

Underbara höst.

Nu när jag sitter framför böcker och dator dagarna i ända är det så otroligt skönt att samla krafter i en sådan här skog.

Sen när jag hade turen att få skjuta en kalv för Vilda blev inte dagen sämre. De täljda pinnarna över öppningen är till för att hålla korpen borta. Jag funderade på att lägga kalven åt andra hållet, med buken ner mot marken, men värmen gjorde att jag ville att det skulle vara luftigt i älgen. Men när vi kom tillbaka för att hämta kalven hade de varit framme ändå! Har faktiskt aldrig tidigare varit med om det. Fåglarna stal hjärtat som jag lagt i djurkroppen och en av filéerna var borta.

 

Heligfjället höjer sig ovanför dimman.

Den gångna helgen sköt jag en liten femtaggare för Vilda. Hon skällde väldigt bra på den!

Jag fick faktiskt lov att skratta lite när min farbror Svenne svor över att han numera måste använda läsglasögon för att kika på pejlen.

Vilda, som inte gör rätt för sitt namn, för hemma är hon lugn som en filbunke. Men i skogen har hon fattat galoppen och jag känner mig riktigt nöjd med henne.

 

Utställning i Junsele

Det känns som om jag ligger lite efter i uppdateringen här på bloggen men vi har i alla fall hunnit vara på utställning i Junsele den 3/8. Vi ställde ut Pia-Pia (Gusjöns Kruta) och Vilda. Både fick bedömningen excellent och Vilda blev 4:e bästa tik, trots att hon var loj och ville inte visa sig från sin bästa sida i den starka värmen. När det gäller utställning så brukar vi resonera som så att man har samma hund med sig hem som när man åker dit. Det är det jaktliga och mentala samt att de är friska som är det viktigaste hos våra hundar. Men det är ju en extra bonus och kul så klart om de är fina, ser ut och rör sig som en jämthund ska göra. Det var ett rent nöje att se hur många fina tikar det fanns i jaktklassen.

Det en välordnad och trevlig utställning och vi träffade många hundmänniskor och bekanta. På startkortet vann jag dessutom två dagars kalvjakt på Homlens marker utanför Junsele. Det ska bli väldigt roligt och spännande att testa att jaga på nya marker.

Jag och Pia är tredje ekipaget från vänster.

Jag och Pia

Nils jakthöst

Efter lite övertalning har Nils blivit allt flitigare med kameran och vi tänkte bjuda på ett axplock av bilder från hans höst. Antal jaktdagar räknar vi inte men det har blivit en hel del för oss bägge två. Nils har skjutit tretton älgar varav tio på ståndskall och haft många fina dagar i skogen. Han jagar mestadels med Stalo och jag med Vilda. Men det händer att vi lånar ”varandras” hundar också, vi har dem ju gemensamt.

Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att det inte är Nils själv som skriver detta inlägg, men eftersom han skyr allt som har med datorer att göra (utom möjligtvis blocket då) blir det jag som får skriva det istället. Alla foton nedan har Nils tagit och lite smickrande tycker jag att det är att han sade till mig: ”jag försökte tänka som du, Sara” när han tog dem.

Klövkampens Vilda. Det är skjutet sex älgar för henne i höst och hon har även tagit 1:a pris på jaktprov.

Härlig morgon.

Vilda begraver tänderna i en älgkviga som Nils sköt på ståndskall för henne i tät och risig terräng.

Stalo tar igen sig efter en sökrunda. Fjorton älgar fällda åt honom i höst varav tretton på ståndskall.

Jaktdagen blir lite extra spännande när man vet att det finns oxar i närheten.

En älg på väg ur marken.

Dimma i sänkorna.

Under brunstuppehållet var Nils och mina svågrar några dagar i stugan.

Nils hamnade också på bild bredvid en mäktig gammal tall.

Att sitta vid en sådan tjäreld är ren livsnjutning!

Gusjöns Kampa (Pia-Pia)

Vacker morgon.

Stalo och en fin älgko.

Ekipaget. Nils är väldigt nöjd med banden på hjulingen.

Om man tittar lite extra så ser man Vilda simma där ute. Efter att ha skällt på en älg på en liten holme som Nils sköt på långt håll.

En jättelik asp.

Ko och kalv dras fram. Skjutna av Nils efter ett bra jobb av Stalo.

Något suddig bild på Vilda.

Nils bror Olle fick skjuta denna fina oxe på gångstånd för Stalo. Den enda älgen som inte blev skjuten på stånd för honom denna höst.

Stalo spanar ut över jaktmarken, redo för en ny dag i skogen.

Vissa jaktdagar

Vissa jaktdagar minns man mer än andra. Förra söndagen var det riktigt kallt när jag steg upp på morgonen och gjorde i ordning jaktsäcken. Minus elva grader visade termometern och det riktigt bet i kinderna när jag klev ut genom dörren. Men så är det med jakt, det går liksom inte att hålla sig hemma även om stugvärmen känns lockande. På förmiddagen hände inget särskilt. Jag gick ensam med Vilda i ett stort område, där två postare var utplacerade i utkanten. Trots att Vilda gjorde några större söksvängar hittade hon ingen älg. Jag såg heller inga färska älgspår i de frusna markerna. Men det var fantastiskt vackert. Solen och kylan medförde att skog och myrar glittrade som av kristall.

Jag hade nästan gått färdigt och meddelande en av passarna att jag var i närheten och att läget var lugnt. Vi hann knappt prata färdigt förrän Vilda började skälla ungefär 300 meter ifrån mig. Jag hörde hur det slog i älghornen och hur det brakade i skogen när älgtjuren tog till flykten. Trots att vinden var bra stod det inte utan drog sig i riktning ifrån mig i sakta gångstånd. Efter ungefär en kilometer blev det stånd en stund för att sedan bli gångstånd igen. Vid det laget verkade det som om Vilda och älgen var på väg ut ur marken. Men så såg jag på pejlen att det vinklade av och for i riktning rakt mot pass 14. Vilda skällde hela tiden och jag väntade bara på smällen. Och lättnaden och glädjen var stor när det sen ekade ett skott i skogen! Anna-Stina meddelade att hon skjutit och när jag kom dit var det bara att ta av mössan och gratulera. En riktigt fin oxe var det med nitton taggar. Vi meddelande resten av laget att en pinntjur var i backen -och gissa om de blev förvånade och glada när de kom och fick se vad det var.
                     Vilda var riktigt nöjd! Det är lyckat när hunden gör sitt och får utdelning!

                                           Lugga lite hår måste hunden få göra.

          Skytten Anna-Stina, Vilda och älgen. Jag tycker att det vara alldeles extra kul att det             var Anna-Stina som fick skjuta! Som hundförare beundrar jag alla duktiga                             passkyttar, som dag ut och dag in i väder och oväder sitter och tålmodigt väntar att             något ska hända.

Hundrapport

Det har varit lite snålt med rapporter om hundarna men de finns självklart med hela tiden. Vilda har i alla fall röntgat både höftleder och armbågsleder och de var utan anmärkning. Både några i familjen och även valpköpare har försökt överyga mig att para henne nu i år. Men jag var tveksam och tillslut bestämde jag mig för att vi inte skulle göra det. Hon är en duktig jakthund men jag vill att hon ska vara jaktmeriterad först. Stalo har haft fint besök och det blir väldigt spännande att se om det blir valpar eller ej. Vi håller så klart tummarna att det går bra allting och det ser väldigt intressant ut om man tittar på stamtavlan för de eventuella valparna.SJCH Klövkampens Stalo S38490/2008 är parad med Aqua S30485/2006

Vilda bredvid sin första älg, sept-11

Dajna kommer tillbaka efter en sökväng. Dajna och Bitzi har goda dagar och de är inne var och varannan kväll. Dajna hade en riktigt fin höst ifjol trots den dåliga fågeltillgången. Nils använde henne bland annat när han arbetade som jaktguide och även totalt orutinerade fågeljägare fick skjuta fågel för henne på fina jobb.

Vilda och halsinfektion

Vilda har haft halsinfektion. Jag märkte på henne sist jag jagade att hon inte var sig lik. Hon skällde inte alls lika tätt som förut och verkade så trött. Det var ingen riktig fart på henne. Vi kollade henne i halsen och såg att halsmandlarna var röda och uppsvullna. Hon hade även lite feber. Efter kontakt med veterinären fick hon antibiotika och snart är kuren över. Det tog nästan en vecka innan hon ens ville skälla i hundgården igen. Vi har flera rävar som stryker kring huset så det brukar vara ett fasligt skällande på natten ibland (hittills i år har Nils skjutit fjorton stycken). Men nu är Vilda sig själv igen, tack och lov. Kanske blir det jakt i helgen, det beror helt på föret. För just nu är det väldigt ”skarrt”. En hård isskorpa som gör det omöjligt att släppa någon hund, tassarna skulle bli förstörda på ett ögonblick.
   Jag har för övrigt hört att det varit många hundar som drabbats av halsinfektion i höst. Även en av pappas hundar, Tilly (ur Fajta och Fisktjärnlidens Burre) har haft halsinfektion. Pappa märkte att hon inte skällde som vanligt när han gick det senaste jaktprovet och när han efteråt fick igen henne såg han att hon var ful i halsen. Tilly gjorde det bra som lyckades skälla ihop till ett första pris ändå.

Jag har inte skrivit så mycket om Fajta i höst, och anledningen är att hon varit sjuk. Jag har skjutit en älg för henne och det kändes bra. Det kan ha varit hennes sista. Jag väntar fortfarande på besked från försäkringsbolaget, och när jag fått besked därifrån kommer jag att skriva om henne. Någon fler valpkull efter Fajta blir det inte, vilket så klart känns väldigt tråkigt.

Jaktlördag

I helgen blev det som sagt älgjakt en av dagarna när Klara var hemma med sin farmor. Mycket älg hade vi på markerna men innan hundarna började skälla var det redan utanför marken och sedan bar det iväg. Vilda fick jag igen ett par timmar senare och mer än en och halv mil bort. Men det är jag faktiskt riktigt nöjd över även om det inte är kul då unghunden skäller för fullt men på fel mark. I början höll hon inte efter älgarna särskilt långt men hon blir allt tjurigare. Det är verkligen roligt att gå med henne i skogen nu. I början tänkte jag nog hur det skulle gå, då hon inte jagade något annat än sork och åter sork.

Från sorkjägare

Till lovande älghund

Jakthelg

Det är jakt varje helg, mycket tack vare mamma som ställer upp som barnvakt. Det är verkligen härligt att få komma ut. Vilda tar sig mer och mer och hon utvecklas för varje släpp. I helgen skällde hon bland annat ståndskall på en liten älgtjur som valde att ta sin tillflykt till en liten tjärn. Där simmade den runt, runt i säkert en halvtimma medan Vilda sprang efter strandkanten och skällde. Själv var jag långt därifrån men ”såg” det hela på gps-pejlen. När den väl valde att gå upp gick det undan som bara den och Vilda höll efter i nästan två kilometer. Jag fick skymten av älgen men tyvärr aldrig en bra skottchans. Tillslut kom Vilda på en av fabror Nisses klövkampare som hade fulltståndskall på en älgkviga. Det slutade med att Vilda bytte älg och skällde med den andra hunden tills kvigan fälldes. Polletten börjar att trilla ner mer och mer för henne. Hon har inget metodiskt sök ännu men kommer hon på färska spår drar hon iväg. Hade jag fått skjuta en älg till på riktigt ståndskall för henne skulle jag nog försöka satsa på att gå ett jaktprov. Men hon är lite oslipad ännu och det är inte så lätt att hitta tid till allt numera. För övrigt verkar Vildas kullsyskon gå bra. Alla hanhundar har det skjutits älg för och två har dessutom tagit första pris på jaktprov.