Fiskekvällar

Vi har haft en hel del fina fiskekvällar denna sommar. Barnen älskar att fiska, och det gör jag och Nils också. Vi blir nästan mer ivriga när det är något på kroken. En kväll fick Klara napp och helt plötsligt blev det alldeles stumt när hon försökte veva in den. Nils tog över och när han till sist fick den intill båten fick vi se att det var en riktig STOR-gädda som huggit över abborren som satt på draget. Inte konstigt att det blivit tungt. Men när jag skulle håva in den så hoppade gäddan och slog sig loss. Minen jag fick av Nils var rätt obetalbar och det syntes att han verkligen inte var nöjd med min insats med håven. När han kommenterade detta påpekade Klara att vi trots allt fått abborren och jag hakade genast på. Vi kanske missade gäddan, men vi fick ju en fin abborre istället!

IMG_7441
Fint och stilla. Just denna kväll hittade vi flera fina näckrosor.

IMG_7439
Denna båt har tidigare färdats på Ransaren, lägg märke till att den är byggd av Lycksele båtbyggeri.

DSC_1845
En liten abborre.

DSC_1884
Sofie ansvarar för maskhinken.

DSC_1890
Fin sommarkväll.

IMG_7424
Solen på väg ner.

DSC_1852
Fiskarna som vi fick blev utmärkt sommarmat!

Toppjakt

I början av månaden var jag och Nils ute en sväng på skidorna. Det blir ju inte så ofta vi har tid att vara ute tillsammans så det gäller att passa på när vi har barnvakt. Det var i alla fall en riktigt kylig morgon. Tallarna på tjädermyren var tomma, inte en tjäder såg vi. När vi närmade oss en bäck i slutet av dagen fick vi se ett par orrar på långt håll. Vi smög oss närmare och Nils var väldigt mån om att det var jag som skulle få äran att skjuta. Jag la mig ner i snön och tog stöd av ryggsäcken. Det var långt och eftersom jag visste att bössan var inskjuten på hundra meter så höll jag lite högt på fågeln. I samma veva som jag tryckte av skottet föll orrtuppen ner från trädet. En skön känsla. Vi skidade fram och Nils tog ett kort på mig och orren. Men som jag frös om fingrarna! Sen bar det iväg hem efter en fin dag.

toppjakt6
Kylig morgon. Men klockan var faktiskt strax över nio och solen hade ännu inte hunnit upp.

 toppjakt4
Inga tjädrar här inte!

toppjakt5
Det var magiskt vackert när solen bröt fram.

toppjakt3
Det syns hur lite snö det var. Men nu har det kommit mera.

toppjakt1
Jag och orren.

toppjakt2
Det är granna fåglar. Nu är det till att laga något gott av orrbröstet.

toppjakt3
Hemåt.

Min vackerbygd

Vy mot Vilhelmina tätort, taget från Granbergsbacken.

Det är kärva tider nu. Vi är inne i den största lågkonjunkturen sedan 1930-talet och det märks. Ändå har vi i Sverige klarat oss bra hittills, i jämförelse med många andra länder i Europa. Men inte bara världsekonomin är i gungning. Jag bor och lever mitt lilla liv i glesbygd. Glesbygd som numera kallas, av många, avfolkningsbygd. För trenden är tydlig, människor lämnar glesbygden till förmån för städer. Urbanisering och centralisering. Själv vet jag snart inte hur många släkt, bekanta och vänner som flyttat till Umeå. Det är ju där det finns Universitet och jobb. Men det är tråkigt att så få väljer att bo kvar och när jag läser protokoll från kommunfullmäktige och hör om alla nedskärningar som kommunen är nödgad till att göra är det lätt att bli beklämd.

Men istället för att se allt det negativa så försöker jag att välja att se fördelarna med att bo där jag gör. I mina ögon är det inte avfolkningsbygd, det är min hembygd och min vackerbygd. En möjligheternas bygd som jag önskar att fler ville och hade möjlighet ta del av. Den stora knuten är naturligtvis bristen på arbetstillfällen. Det är synd att så många företag väljer att etablera i- och flytta kontor till storstadsområden, speciellt med tanke på den teknik som finns tillgänglig idag. I Vilhelmina finns det kanske inga stora shoppinggator men i princip allting annat finns. Man kan studera på distans, det finns ett mycket större kulturutbud än man kanske tror, bra skola och sjukvård (trots alla neskärningar), flygplats med mera, listan kan göras lång.
Här har jag naturen runt husknuten, grannar som hälsar och bryr sig, trevliga medmänniskor, fantastiska möjligheter till fiske, jakt och friluftsliv, en härlig sommar och en riktig vinter och det är en trygg och vacker miljlö att bo och leva i.

Ricklundgården, Vilhelminas kulturpärla

Som jag skrev i ett tidigare inlägg besökte jag nyligen Ricklundgården i Saxnäs. Jag har märkt att det inte är så många som känner till denna kulturskatt. Ricklundgården har en väldigt intressant och fascinerande historia. Det är inte bara historien om ett makalöst hus, massor av konst och konstnärssjälar. Det är också en vacker och samtidigt ledsam kärlekshistoria. Men jag tänker fatta mig kort, för den som vill veta mer får allt ta och göra ett besök.

Emma Ricklund (född Johansson 1897) tog i unga år över sin fars gästgiveri i Saxnäs. Hon var omtyckt av både norgefarare och fjällturister och blev känd som en färgstark och målmedveten kvinna redan i unga år. En av dessa turister som sökte sig till fjället var den då unge konstnären Folke Ricklund. Han fattade tycke för Emma och efter några års uppvaktning gifte de sig år 1936. 
   Ricklundgården uppfördes i slutet av 1940-talet. Gården beskrivs bäst som en olivlund mitt i fjällbjörkskogen. Folke insperades av sina upplevelser från bland annat Italien när huset byggdes och varje detalj är uttänkt och noga planerad. De lokala snickrarna skakade på huvudet både en och två gånger när de byggde men Folke drev på och fick som han ville.
    Folke och Emma hade ständigt besök av konstnärer både bekanta och som gäster på gästgiveriet. Konstnärerna lämnade förutom betalningen för rummet även en tavla som tack för vistelsen. Denna tradition gjorde att en ansenlig konstsamling växte fram. Dessutom var Folke en väldigt skicklig konstnär själv och han räknas numera som en av de stora Lapplandsmålarna.
   Ett par år efter att huset byggts färdigt gick Emma och Folke skilda vägar. Emma tog det mycket hårt då Folke lämnade henne. Men hon tog sig samman och tack vare hennes testamente skapades Emma Ricklunds stiftelse och nu är Ricklundgården ett museum. Annexet inhyser fortfarande konstnärer från världens alla hörn som flitigt utnyttjar de två ataljeerna som Folke ursprungligen byggde. Alla lämnar de ett verk efter sig och konstsamlingen växer. Efter Emmas död 1965 uppdagades det ett hundratal målningar som hon själv gjort. Efter skilsmässan började hon själv att måla och det var få personer som känt till detta. Emma var också väldigt duktig på vävning och olika handarbeten. 
    Tyvärr finns det idag inget galleri som visar upp all denna konst. Guiden visade oss mängder med tavlor i garderober och på alla möjliga ställen. Jag hoppas att Vilhelmina kommun och Västerbottensläns landsting i en snar framtid tar tag i detta och bygger ett riktigt galleri där denna kulturskatt kan visas upp.    
     Innan jag fotade innuti huset frågade jag självklart om lov. Guiden sa att ju mer reklam Ricklundgården kan få dessto bättre. Och det håller jag med om för Ricklundgården är ett måste om man besöker Vilhelmina/Saxnäs.


Entrén vid Ricklundgården


Vacker utsikt


Även trädgården är väl värd att studera.


Inne i själva huset. Alla tavlor har en egen historia och inredningen autentisk.


Folke Ricklund gjorde denna mosaik av björk i hallen. Vilket jobb!


Brudsängen, överkastet har Emma gjort. Efter skilsmässan låg hon inte i denna säng mer utan sov i ”pigkammaren”.


Man kan tillbringa timmar i huset och alltid finner man något nytt. Detaljerna är många och spännande. Även textilierna på denna soffa har Emma Ricklund gjort.


Tavlor av både kända och mindre kända konstnärer.


Jag fastnade lite för denna djävul i öppna spisen på övervåningen 🙂

Brödbak i Saxnäs

Igår åkte Klara, Ingrid (Nils mamma) och jag upp till Saxnäs. Där bjöd Ingrids syster Karin på lunch i hennes vackra växthus och sedan var det brödbak i bagarstugan som gällde. Vi mixtrade och gjorde fyra olika stöpor med lite av varje i och bakade allt eftersom. Jag gjorde en stöpa lappkakor som blev riktigt bra, tänkte bjuda på det till maten på Klaras dop. Senare på kvällen anslöt sig även Karins dotter och vi stöpte, kavlade, gräddade och sopade av hjärtanslust. Vi turades om att passa Klara och när hon blev trött gick jag en liten sväng med barnvagnen. Hon somnade strax och vi fortsatte att baka. Barnvagnen fick sen stå utanför fönstret och Klara snusade gott i den. Vi vuxna hade riktigt roligt! Klockan tickade på bra och vi var klara strax före midnatt. Då var vi täckta av mjöl och lagom trötta. Men innan vi la oss för kvällen gjorde Karin upp en brasa i öppna spisen och vi bara pöste hemma i soffan en stund.
   Idag bar det iväg hem igen med bilen full med bröd. Vi hann även med ett besök i Ricklundgården, som jag ska skriva mer om så snart jag hinner.


Den här vyn möts man bland annat av när man kör in i Saxnäs. Marsfjällen med Kultsjön i förgrunden, själva ”höbben” heter Ropen.


Karins vackra växthus.


Den finaste och goaste bullklimpen av dem alla! (Klaras farmor Ingrid stod precis bakom men syns inte på bilden).


Satsbäcken, som rinner alldeles vid bagarstugan. Kortet tog jag när Klara somnat i barnvagnen. Efteråt blev inte så många kort tagna. Jag gräddade och i värmen från en het bakugn är inte kameran det första man tänker på.


Förrän idag då det blev en kort promenad på förmiddagen. Det är väldigt fint i Saxnäs.

Kaanans land

Idag var vi först en sväng i Bergland och sedan åkte vi till Matsdal. Matsdal ligger inte långt från Skansnäs eller ”Lia” där min farmor har sitt barndomshem. Därför har jag tillbringat en del tid där och jag har även vandrat en del i fjällen som omger byn. Matsdal är en av de vackraste fjälldalarna i Vilhelmina kommun i mitt tycke. Området bortanför Matsdal kallas för Kaanan. Kaanans land är annars mest känt för att vara ”det förlovade landet” väster om floden Jordan i Gamla Testamentet, nuvarande Israel och Palestina. Men med tanke på hur situationen ser ut där, så stämmer nog beskrivningen om det förlovade landet bättre in på en liten fjälldal i Vilhelmina.


Södra Gardfjäll.


Rastplatsen vid Lillsjön. I dalgången i fjärran syns ”Kaanans land”.


Detta foto tog jag för några år sedan när jag vandrande över Norra Gardfjällen mot Virisen.

Laxbäcken

En dag förra veckan då det blåste lämpligt mycket så myggen höll sig borta gick lillan, Nils och jag till laxbäcken. Vi gjorde upp eld och fikade. Två tjäderkullar fick vi se och även spår efter en älgko med kalv. En av tjäderhönorna hade sex kycklingar, det var roligt att se. Dessutom såg jag att hjortronen knutit sig och dessutom en litet kart i ett rå. Hade jag haft en bättre kamera hade jag kunnat ta några fina bilder. Förra veckan gick min gamla trotjänare sönder så till dess jag köpt en ny lånar jag gubbens och även fast det är samma märke trivs jag inte lika bra med den.


Det var en knapp kilometer att gå så jag bar Klara i bärselen. 


Laxbäcken. En gång i tiden gick det stora laxar i denna bäck, innan alla regleringar. Nu finns det mest harr och bäcköring.


Skam och vanära en Hello Kitty keps!! Jag tycker inte alls om Hello Kitty. Det är Hello Kitty dit och Hello Kitty där och Hello Kitty överallt. Kommersiellt påhitt! Just denna fick jag med i ett klädpaket som jag köpte på tradera. Jag tyckte att Klaras vanliga solhatt var alldeles för fin för att utsättas för en dos myggmedel och då kom jag ihåg denna keps. Inte lika skadlig.

Vilhelmina Gårdsbutik

Om ni besöker Vilhelmina någon gång så får ni inte missa Vilhelmina Gårdsbutik, där hittar ni många lokalproducerade delikatesser. Pepparlaxen är ett måste på jul- och påskbordet, alla i familjen älskar den. Godare pepparlax får man leta efter och jag tror inte man hittar någon heller. Även sommarsillen är fantastisk god, det är farmors favorit. Är man på genomfart och vill ha en bit mat så stanna hellre till på Gårdsbutiken och ta en laxkebab istället för det vanliga hamburgare eller pizza. Nyttigare och godare, jag lovar. Utöver fiskdelikatesserna finns det rökta viltprodukter, tunnbröd, getost, hemgjorda chokladpraliner och andra godsaker från lokala producenter här i Vilhelmina. Titta in på Gårdsbutikens hemsida och läs mer genom att klicka på bilden.

Vilhelmina Kyrkstad


Vilhemina museum, där bland annat min äldre syster och en av mina mostrar jobbat

Vilhelminas kyrkstad uppstod på 1840-talet då ett område på prästbordets mark avsattes för kyrkstadsbebyggelse. Här gick ofta flera bönder samman och uppförde en gemensam stuga där då varje hushåll eller hemman fick dispositionsrätt till en eller ett par kammare. Ofta fick de olika kamrarna och stugorna namn beroende på varifrån ägarna kom, exempelvis Råselestugan, Nol-om myr´n-kammaren, Hacksjökammaren m.m.

Ända fram till mitten av 1800-talet fanns det bestämmelser om att man måste infinna sig till vissa gudstjänster men trots närvarotvång så upplevde nog de flesta kyrkhelgerna som lustfyllda avbrott i den annars ganska så enahanda och arbetsfyllda vardagen. Förutom deltagandet i gudstjänsterna gav vistelsen på kyrkplatsen många tillfällen att få träffa vänner och bekanta vilka friskt delade med sig av nyheter och skvaller från andra byar och socknar. Kanske någon anhörig gått bort helt nyligen och skulle jordfästas. Eller kanske hade man sån tur att man blivit inbjuden till bröllop, eller att närvara vid något dop.

I tillfälligt inrättade handelsbodar, marknadsstånd och kaffestugor kunde man bland annat köpa grannlåt, starka drycker och sådant som inte kunde produceras hemma på gården. Ibland blev det nog lite väl mycket nyttjande av starkvaror under kyrkhelgerna. Mellan kyrkhelgerna skulle kyrkstugorna vara låsta och tillbommade, vilket det fanns stränga regler om. I slutet av 1800-talet kom man emellertid att frångå denna princip och allt oftare började stugorna bebos permanent. Framför allt var det tillresta och egendomslösa som bosatte sig i kyrkstugorna. Detta ledde i sin tur till att olika affärsidkare såg en möjlighet att etablera fasta affärsinrättningar i kyrkstaden.

Morgonen den 5 september 1921 brann hälften av kyrkstaden ner.  Elden började i en av stugorna söder om Storgatan. I de gamla timmerväggarna fick elden snabbt fäste och spred sig i en rasande fart från hus till hus. Dessutom påskyndades eldens spridning av att man kastade ut möbler, husgeråd och andra föremål mellan husen, vilka i sin tur antändes och förde elden vidare. I kampen mot detta eldhav hade man endast tre mindre brandsprutor att tillgå. Klockan fem på eftermiddagen kunde man konstatera att hela kyrkstadsbebyggelsen söder om Storgatan, drygt 50 byggnader, brunnit ner till grunden. I den utredning som följde kom man fram till att branden orsakats av en bristfällig skorstensmur. (källa vilhelmina.se)

Idag är kyrkstaden en prydnad för Vilhelmina och fast den inte är så stor så är det mysigt att gå omkring där.

Rödberg

Strax innan man kommer till Klimpfjäll så passerar man Rödberg eller Röberg som vi säger. Man kan helt enkelt inte missa detta berg som tornar upp sig alldeles vid vägen. Klippväggen lyser röd, därav dess namn. Det finns många historier om ursprunget till bergets röda färg. Den första jag fick höra var att förr i världen så brukade äldre samer, som kände att livet höll på att ta slut, kasta sig ut för branten. Och berget färgades rött av deras blod. En annan historia påminner mycket om ”vägvisaren” en film några av Er kanske minns.  Ett rövarband av tjuder kidnappar en ung same och tvingar honom att vara deras vägvisare för att hitta de andra samerna. Han bär en fackla som tjuderna följer efter i mörkret. När han kommit till en brant klippavsats så kastar han facklan utför stupet men hoppar själv åt sidan. Rövarna hinner inte upptäcka att de blivit lurade och faller efter. Om det är Rödberg som var klippavsatsen eller inte är osagt, men det finns en historia som säger det.  

I verkligheten så beror färgen på att berget innehåller mycket järn och att en speciell lav växer där. Därav den röda färgen.


 Detta kort tog jag i somras på väg hem (sent på kvällen) efter min vandring till Remdalen.


Rödberg